brainflakes

Det är bra med passerbricka runt halsen på jobbet. Efter att ha passerat spärrarna och på väg mot ytterdörren är den så befriande att ta av sig. Namn, anställningsnummer och kvadratiskt foto pulas ner i väskan och tankarna får veckla ut sig som en blombukett.

Jag blev ombedd att söka läkare för depression för ett par veckor sedan och nu låter jag inte bli för att jag har ett allmänt motstånd mot att ringa och be människor om saker utan för att jag känner att jag har aningen driv.
För ett par veckor sedan satt jag fast som om min fot var genomborrat av ett spett. Nu är det som om jag hade automatlåda. Om jag släpper bromsen så driver hjulen mig framåt utan att fråga.

Idag ska jag hälsa på en människa som är...åh, det är lätt att stoppa in människor i fack och svårare att låta bli...
Jag mår iallafall bra i det lite porlande sällskapet och det poppar alltid upp nya saker på tankehimlen att blåsbälgsfilosofera till. Andas och lyssna på andra jag än det rätlinjiga.