brainflakes

Mitt i samtalet kring ärlighet i relationer så bara krakelerar idén om att vara uppriktig i relationer. Den motade tanken att inte snärja in sig i tveksamheter, fördunklande hörn och äcklig spindelväv som man inte vågar röra och som bara finns där för att man några veckor i början inte iddes hålla riktigt rent.

Jag ville kort antyda att jag inte levde efter riktigt samma relationideal och samtalsvägen bara försvann och jag blev stående på ospänd lina med tunnelseende.
Från att glänta på dörrar och bli mer förtrolig kring de saker som faktiskt skulle kunna skaka om mig som människa så måste jag tvärnita, stänga några dörrar i hjärtat och inser att dessa delikata ömtåliga frågor inte passade sig i detta sällskap.
Jävla Disney-romantiska tankehelvete som infekterar människor att inte välkomna mig.

Åh denna längtan att kunna utöka det mänskliga rum där jag är förstådd. Det som det verkar som att alla upplever. I ensamhet för att det inte finns någonstans man kan vara ärlig av rädsla att inte vara välkommen, få finnas och kunna bli älskad.

Åh denna min feghet att inte ens kliva ut med foten och berätta vad jag tänker.
Denna feghet att döma ut mig själv utan att ens ha frågat om jag är välkommen.

Denna feghet som gör mig ensam även i sällskapet med mig själv.