Livet bakom ögonbindeln...och tyvärr framför.

Skarpvässad far jag framåt med hög fart. Står i fören på en racerbåt och jonglerar med vassa knivar.
Det ser repeterat och skärpt ut. Det ser ut som att jag har kontroll. Men på insidan känns det som när man kör bil lite för fort på en liten vinterhal väg. "Har jag ABS-bromsar?", "Vad händer om jag får möte?"
Ryggdunk och bekräftelse får mig att springa allt fortare fast jag inte vet hur jag orkar.

Mitt i detta fick jag tips om ett TV-program om kulturkickarnas anfader Virpi Pahkinen.
Hon talade om hur ett kontorjobb skulle få hennes finstämda instrument att grumlas. Jag förstår precis hur hon menar och mitt instrument är inte bara grumligt utan klart som ärtsoppa inneslutet i en blybehållare.
Den andligheten har hon så tydligt framför sig att hon kan uttrycka den för andra. Hela hennes dansande kropp utstrålar den. Själv måste jag använda ekolod för att visa existensen av i min innersta soppa.
Bara i förbigående spelar hon piano som en gud och åker konståkning som att det vore lika enkelt som att bre smör på en smörgås eller trycka snooze på klockradion en tisdagmorgon.

Kanske bör jag bli lite rädd för det jag tror jag hört i predikan: Vardagens kapitalhungrande aktiviteter och tankar hindrar Dig från att se människor och helighet.
Även om jag har problem med kyrkans hantering av människor och tro så finns det en massa bra livsvisdom i religionerna. Det finns något heligt i det sköra som finns längst in alla relationsband som känns viktiga. Kort som långt.

Note to self:
Tänk mindre på hur vi ska jaga kapital på jobbet och mer på det där som känns som att en annan människa viskar i mitt öra.
Tänk mer på kärleken där den hör hemma...närvarande i hjärtat och utan famlande bakom ögonbindlar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0