Asfaltsträd

De problemlösningsbara tankarna är asfalt och känslorna stora trädrötter som inte alls tar hänsyn till hur mycket tid, energi och pengar som går åt att hålla asfaltsplenen slät, fin och stabil.
Jag står framför stora sprickor, oformligheter och bucklor och försöker med någon slags självpsykologi eller hypnos att stirra igen sprickorna så att jag kan fortsätta min släta promenad framåt i mina asfaltsskor.

Det går ju faktiskt inte. Så därför ska Du titta kärleksfullt på mig och prata med mitt järta när hjärnan inte hör hur jag ska göra mig. Hur jag ska göra mig till en rörligare mäniska som tar sig fram även med ögonbindel för hjärnan.

Jag vill att mina dagar ska vara meze-rätter där liksom får lite av varje, ibland återkomma till samma men också ofta hitta nya saker.
Jag påmindes om det i helgen när mina asfaltsfingrar då och då snuddade vid tinningarna hos en av de människor som lighlobotomerar hjärnans elsurr till förmån för varandet inom dagen. Dagtäta rum är ju visst en taktik som fungerar för vissa. Jag har inte lyckats prova men jag vet att jag vill åstadkomma något liknaande, men ändå annorlunda.
Markkontaktlockelse som hänger sig i mina fötter och håller mitt tankeflaxande nere vid markkontakt och jordfläckar på knäna.


Annars drabbas mitt hjärta av att en fin människa utsatts för cancerattackflyg, en annan gillad slits mellan älskade vardagsfjättror och drömd självständighet, en ligger nedkokad i sängliggande virussoppa och en annan är sviken av en annan människas kärlekskompromiss.
Alla borde de få sina egna små noveller skrivna om sig för de är så vackra att det borde göras uppenbart för de som inte ser.

Låt ögonen kopplas till hjärtat, låt synen bli klar och kärleken alla oss människor bli uppenbar utan att bli hotfull.
Varför ska kärleken behöva vara hotfull?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0