brainflakes

Vad händer när jag odlar glaciärsprickan i mig själv? Med höger hand ler jag brett som en allhelgonapumpa. Med vänster hand fräser jag och sprakar som ett ilsket tomtebloss på en kruttunna.
Jaget blir skevt och det börjar bli dags för att sätta in tandställning. Det sägs att det gör ont varje gång tandställningen skruvas åt, men smärtinvesteringen i mental hälsa kanske skulle betala sig.

Jag kämpar med mina pantomimglasväggar i mitt eget universum. Men hur smart är det med pantomimteater i ett mörkt rum? Hur konstruktivt är känsloutlevelse som inte ens syns i spegeln?

Jobbet känns som oinspirerad klättring med curlingskor uppför glansig isgata.
Andra ställen både hatar, älskar och oengagerar mig.