brainflakes

Genom lösenorden söker jag min gant och när jag blundar duger det inte.
Är träningen, julklapparna och mutorna nyckel till första låset? Låsen till genvägarna i labyrinten.
Vad vet jag.
Men jag vet att människorna i mitt mikrokosmos är de positiva laddningarna i min polvända atommodell.
Känslan av att veta att det finns terapihörnor att ta till vid behov ger hela tiden något slags lugn efter att första pulstoppen lagt sig.
Det kommer alltid tillfällen att skapa förändring och bygga sin riktning mot den hoppfulla omöjligheten.
Och vart jag än kliver hittar jag nya och gamla själar som är skumgummin och bilbälten mot den vassa otryggheten i lyckans konstans.
På berget vaktar kärleken i vars sken labyrinten eroderar.