brainflakes

Fantastisk utsikt över Stockholm som kromar sig i rött och orange. Jag sitter och lyssnar på en man i 40-årskris. Med familj som nästan separerat och en gång börjat sälja huset och bara med den saknade orken att fullfölja.
Separationsviljan samhör och två kompetenta, eftertänksamma människor sitter med varsin feghet inför att separera utan alternativ. På ett sätt har jag varit modig. På ett annat är han.
Tänk hur krisen är en samtals- och hjärteöppnare och hur den egna svagheten nästan alltid är en fribiljett till att få röra andra människors skörhet med fingertopparna.
Skör är också värmen som laddar påslakanen och signalen som vibrerar väckte mig inte alls och även idag går det inte att få stegen att bli tillräckligt många och snabba för att komma varken till en professionell morgon eller eftermiddag.
Tänk att jag i min enfald nästan bestämmer hur utan att kunna göra det varken för det ena, andra eller tredje.
Tre var de också i min äldsta familj och nu ska jag gå och se skit för att jag känner mig skyldig för att jag inte ville och när det inte skadar borde det väl vara helt okej.
Eller så är det avgrund som ruvar och det gäller att knyta det som knytas kan.