brainflakes

Jag satt och talade med en gammal vän igår som flyttat för långt för att fungera som vänn i vardagen.
För jag är för beroende av ögonkontakt, fniss och buff.

Allt har hänt sedan vi pratade ordentligt senast.
Skilsmässa, giftermål, ihopflytt, isärflytt, särboskap, samboperiod, bonusförälder, kamp, kärlek och nya sätt att vara föräldrar. Och begravning av farmor.

Ibland går förändring fort. Ibland för att man vill, ibland för att man måste.
För mig har det varit båda.

Och förändringarna är inte slut.
Jag vill ständigt vara i rörelse med en fot men behöver stå tryggt med den andra.
En fot i taget stegar jag.
Trygg, rädd, lockad, nyfiken, glad och besviken.
Ständigt.

Vi talade om att jag nog var det som i en annan kontext kallas sökare. Jag hade fräckheten att peka ut en till och hävdade att vi var svåra att leva med. Ständigt en del missnöje som måste mättas med förändring.

Trygghet och likhet som ger vila.
Missnöje som ger energi och kraft.