brainflakes

När kroppen försöker sträcka sig låter den som spagetti som bryts men jag försöker att se ut som en katt. Det går sådär. -Utom när du ser på.

Jag gick med heliumballonger fulla med magfjärilar bakom ögonlocken på släp i blanka presentsnören och smådrömde. Jag tänkte att jag lite coolt skulle be om hjälp att prova ett par jeans eller en skjurta, ja faktiskt vad som helst.
Plockade fram vad jag mindes om de olika affärerna och bläddrade bland provrumskorten som filmisar, jämförde, drömde, tänkte och planerade oplanerbara dåd.
Jag tänkte Du skulle komma och kika in och jag skulle ta din hand i min och dra dig innanför skynket.
Där skulle jag kyssa dig som du kysst mig i gränden där med yrsnön och mörkret skulle vara fullt av hud, varm mun och slingrande fingrar och jag skulle le mot himlen och dagen skulle inte vara sig lik för tidsperspektivet skulle åka rutschkana och skratta utan att ens fundera på ingenjörens tid.

Ljuset stickande i ögonen och betongfärgerna höll drömförslagen på skam och vi gick bara och satte oss.

Jag minns inte mycket av vad som hände på vägen bara att när du föreslog att vi inte skulle kyssas mer så sa jag okej för att jag ville att det skulle få vara precis så som du ville och allt pekade på att det var det fönuftigaste i världen och förnuft är ju det som får världen att gå runt och världen måste ju gå runt och det ska vara förnuftigt och om alla är trygga blir ju världen en bättre plats och jag har dragit ett strå till stacken och världen blir än bättre plats att leva på i cirklar.
Jag fick hicka och vägen låg plötsligt där med förnufttig sand och man kunde inte längre kunde åka spark och då var det ju bra för då skulle ju ingen halka.
Ingen skulle skratta men det var ju underordnat att ingen skulle gråta.

Jag har varit ledsen många gånger för det.


Snöflingor är utomhuskyssarna.
Förnuftsreflexen är på KU-förhör.

Ilskans taggtråd river i min kropp och jag har inga ursäkter.
Jag blixtrar av elakheter och verbalslår omkring mig.
De skyddslösa kan inte öppna munnen utan att jag slår tillbaka.

Tålamodet som varit en av mina signum är helt bortblåst och jag är arg så att det gör ont i mig.
Det finns ingen rim och reson och jag öppnar fler vapenskåp ju längre diskussionen pågår.

Inte ens artighet och respekt upprätthålls utan jag fortsätter hamra tills motståndaren inte ens sprattlar av slagen.

Jag går utan att vänta på bekräftelse att det är okej.

Jag är ond.
Skjut mig.

Nyduschad kryper jag i säng och det är iskallt i rummet, kallt mellan lakanen och det känns som att tiden stelnar min kropp med evig permafrost.
Otåligheten river i min hud och kalendern hånler med armarna i kors och en uppsyn som säger att här finns inga kompromisser och det krökta rummet är en fin teori som inte går att få beställa ens på kredit.

Så plötsligt skjuter ord sönder en kylklamp eller två.

Otåligt väntar jag på innervåren.

Hur gör man när man slutar vilja vara empatisk fast man samtidigt måste?
Hur gör man när man inte kan sluta älska fast det vore det mest praktiska?
Eller inte vill.

Svart hjärta. Rött hjärta.
Polkagris? Fast med lakrits?
Lakrits är äckligt.


Jag vill ha ett hjärta som är kärleksrött och mer vitt.
Och så vill jag ha tillbaka min gamla gloria som jag brukade klä ut mig i.

Fast jag kan skippa glorian bara mitt hjärta blir rensköljt.

Hur gör man när man följer en dagbok som plötsligt gör så att könshåren krullar sig och man vet att det är stöld och att man inte har frågat och att man lämnar ut någons ord som man fått förtroende att läsa...men man bara måste visa världen för att det inte får missas?

"vrider inte axlarna ur led men nästan hjärtat för att du är snygg och så lång och för att det ryser i mig när du går förbi. barnsligt omätt på din tunga slickar jag mig om läpparna för att förnimma men smaken har evaporerat sedan vi sågs sist. kom hit och brinn."

Och de egna orden är intejpade med silvertejp inuti gamla gymnastikskor med stum gummisula och odör av högstadiegympasal.

Det är ingen jäkla balans.

Mellan de svarta bromsspåren som bara tjuter och tjuter och trots att friktionen är så stor så känns det som att farten aldrig minskar och  gummit luktar bränt och mitt i alltihopa läser vi läxor och ska avslappnat försöka rädda liv.

I andra hörnet är det tyst och tomt som i en grav. Och det är så overkligt. Och tyst. Och tomt.

I tredje hörnet är det semester i skyddsrum i sagoland.

I fjärde hörnet är det semester i sköljmedelsmjuk blick, varsam ton och "ovarsam" beröring.

I femte hörnet hör jag inte vad jag jobbar med för tankarna bara tänker högt utan att tänka på arbetsuppgifterna.

I sjätte hörnet sitter controllern och räknar, räknar och räknar för att förstå hur man snärjer känslors otrygghet med siffrors flätade botten.

Sedan kommer hörnen med vänner i en lång, lång rad...och hörnen tornar upp sig och villar bort mig och allt blir bara en cirkel.


Och jag tränar att skriva 2009 och hoppet är det sista som skiljer mig från olyckan att fångas i egen bur.

Långsamt kom andningen igång. Raglande ställde sig de röda blodkropparna på ett smalt led för utfodring.
Krumma muskler blev skedmatade med syre och långsamt glipade ögonbrynen på persiennerna för att se vad som står på därute.
Fortfarande inga dofter.
Fortfarande en bål som är inplastad i icke-varandets rör-ej cellofan.
Vingarna ligger i ett hörn höljda i råolja. Något avkladdade med ett par pappersservetter. Det tjänar väl inget till att duscha dem rena och hänga på tork. Eller så var det orken som farit ut i dagvattnet en av dagarna med tårar strilande över nejden.
För även om övertygelsen är glasklar hänger inte orken med varje dag. Och då är det tårarna som får bryta matchen mellan de två.

Lätt förfrusna läppar och bortdomnad hud.
Med små korta märken av värme.
Ögonblick ger några sekunders själslig hållning.

Kvartal 1
Planera. Packa. Överleva. 18 kvadrat borg. Andas även om det är tungt. Ge ett ansikte till titeln "skiljas - men inte från barnen". Sträcka på mig. Gråta. Bli förförd. Bli arg. Låta mig ta plats. Lyssna på mitt hjärta. Ta hjälp av vänner. Sova i nytt hemma. Sova borta. Ha koll på sömnen.
Våga bli 35 utan att bli rädd.

Kvartal 2
Lyfta blicken. Skratta. Andas lättare. Älska mina barn. Planera riktigt hem. Variera sällskap. Motionera kropp eller huvud. Kort resa med sällskap. Stå stadigt. Visa kärlek. Skratta lite. Sova åtta timmar många nätter.

Kvartal 3
Några dagars lyckad sammanhängande semester. Finna riktigt hem. Gå kurs. Älska mina barn. Må bra flera dagar. Må bra utan koncentration. Våga lova små saker igen. Finna mig vara lyckligt naiv ibland. Våga älska om tillfälle ges. Skratta mer. Våga leva med gråskalor igen. Våga måla i färg.
Se människor i ögonen.

Kvartal 4
Inte kräva nirvana av mig själv. Älska mina barn. Fira nyår. Ha något att fira. Ha fast blick igen. Skratta utan att vara rädd. Leva med tro. Leva med hopp.

Ovanligt målstyrt rör jag mig framåt. Följer med i mina och andras känslor utan att bli slav i sekunden.
Levandet sker dock på en annan plats än i nuet. Levandet sker i dagar bortom dessa. Närvaron är på paus.

Tar någon i min hud gör det ont och närvaron skriker och kastar sig mot väggarna så att det dånar från sin fängelsehåla.

Kärleken läggs på höglager i stora papplådor, sopas undan i skrymslen och vrår och hälls i stora bassänger på landet.

Trycket från den varslade kärleken, trycket från älskade barn och trycket från det saknade nuet är större än tryggheten i löftet om utrymmet och jaget.
Sömnen hamnar i skruvtvingen och hjärtat sprattlar hjälplöst nära upplevd drunkningsdöd.

Närvaron och hjärtat rädsleskakande hand i hand i mörkret.

Jag har suttit i natt och gjort iordning det sista i en liten julklappspåse.

Får man göra det? Finns det en norm att hålla sig till?
Hur gör man när man inte kan lägga kärleken i katalogiserade boxar.
Måste man vara i fas?

Och hur vet man när man går för långt?
När blir man ett korståg i kärlekens namn?

Det har aldrig varit fel på kärleken. Vi hamnade här ändå.

Han har aldrig slagit mig förut.
Men jag har heller aldrig ställt mig ivägen så hårt.

Idag var kärleksförklaringen att han inte slog mig i ansiktet.

 Det ger mig mer frid än på länge.

"Om julafton inte funkar att fira hemma som planerat o du behöver en neutral zon utan krav är du varmt välkommen t oss! Hälsar hela fam."

Vänner som får rämnad himmel att bli ett urberg som står emot.

Det är nog som det ser ut.
Det är tyst här. Tomt.
Tankarna finns på insidan och kommer inte ut just nu och har inte gjort det på många veckor.

Jag får se om jag kommer tillbaka med skrivandet.
Jag hoppas det, för det hjälper.

Å andra sidan finns det mycket annat som hjälper nu.

Engagemanget som räddar mig från mitt eget dissektionsbord.

Jag är ett stort tack skyldig till många människor.

Guldstjärnor till er som läser.

*tyst*

När man drar för gardinerna för fönstret och slår på CNN kan ett hotellrum mot en innergård i en svensk småstad kännas precis lika som ett hotellrum i Singapore, Hong Kong eller New York.
Det är de inre resorna som är de mest medryckande.

Så leker vi den där leken där vi lägger en hand i taget på den andras hand. Så tar man sin understa hand och lägger den överst. Ni vet...den där...
Här gör vi det med ord och det är mjukt och jag ler brett.
Så utan förvarning rycker jag undan händerna.
Fan, jag gör det inte bra.
Jag vill inte göra människor besvikna. Särskilt inte de jag tycker om.
Dörren öppnas för att släppa in mig och jag bara svarar "kommer en annan dag".
Hur många gånger får man göra så?
Egoistisk eller vanligt bristfällig?

Från hallen och i mitt kök huggs jag med kniv av mannen som tar sig rätten att hata för varje tum jag tagit mig rätt att älska. Hämden kanske är på sin plats och vem är jag att ställa mig över?
Men jag hävdar att förmågan att skada är långt starkare än förmågan att känna med och se proportioner. Så dömer jag till min rätt och gör mig till utsatt. Till offer?
Hur gör man för att göra ögonblicken så korta som möjligt när man hatar den man älskar?
Kärleken övervinner visst allt men vad gör man med ilska som överskuggar kärleken?

I grannstaden ställer jag mig visst på kommandobryggan tillsammans med skeppsherren och domderar och ifrågasätter så att hemmahamnen byts. Får man ta sig den rollen att man är med och påverkar andras liv så att nöd och lust kölhalas tills fången frustande säger "jag ska, jag ska"? Får man trampa så hårt i människors hjärtan att tårarna sprutar och stålmän tvingas på knä och tvingas bli kramade till tröst?

Och högt och lågt viner det. Misslyckanden i närtid, glåpord i närort, kärleksförklaringar i närhet, inbjudningar till närvaro och modiga avklädningar på håll.
Fest i svårighet, tankar i svårmod, själ i sårighet och frö som sås.
Människor som ger näring, människor som river mitt hjärta i rivjärn och människor skakar mig som söt apelsinjuice med fruktkött.
Historien om mig själv kanske börjar nu igen. Upprepandes. Från vakum till energi. Från fast mark till avgrundskant.
Till nytt liv.

I mina funderingar kring mina drivkrafter är dagens teori att det nog är människors tid som är min drivkraft. På jobbet är det inte deadlines som hjälper, inte heller att pricka av något på en lista.
Men när kollegor eller chefer är beredda att spendera tid med mig, ja då jävlar är jag beredd att läggar både mankar och ansträngningar i stora högar för att få till något.

Okej, det är jobbfacit. Privat då? Är det hemligheterna, sårbarheterna och förtroendena överlämnat i mental och fysisk närhet? Det känslosprängda som åker i åttor kring intellektuellt briljanta reservtankar?

Ja, jag tror banne mig det är det som är farmors dunderhonung...

Sitter på kammaren och kartlägger min egen hjärna. Och ju mer jag kartlägger känner jag att det är fel karta jag sitter och ritar.
Jag går ju dit för att jag pillar med för mycket detaljplaner i mitt halvkommunala jag-projekt.
Och att jag går dit just för att det jag vill göra inte är detaljplaner för godkännande.

Jag vill måla himlen med mörkblå botten och låta regnbågar och fyrverkerier glittra och explodera ovanpå. Jag vill måla med version två av tomteverkstans schackfärg.
Den med drömvävda med dynamiska polygoner och drakeld. Den med variabel doft och taktilemulsion. Den med obekvämlighet, lust och nyfikenhet. Den med liv.

Går den att beställa den på Internet? Tar ni kreditkort?