brainflakes

Nästan varje kväll på väg ner under påslakaner får jag med mig ett ickegosedjur i sängen. Ett konfliktdjur med håriga ben och skorpiongadd som stingande gör så att det hettar i ådrorna och idag vill jag bara ha sönder något.
Igår ville jag bara gråta...och gjorde det tyst och uppgivet i mörkret.

Att slappna av i det här läget gör ju att jag bara sipprar ut ur mig själv och blir till en kletig massa man helst av allt bara vill skölja av sig.

Denna lite mer otyglade surfing jag börjat med innebär ju mest bara jobbig ilska på min färd i vardagen. När kan jag få omfamnas av sockerdricka och åka vattenrutschkana på glatt övveraskade läppar?
Jag vill ha payback time, return on investment. Jag vill ha förutsägbar och konstant...nej, förresten jag ändrar mig....ständigt stegrande lycka.
Jag vill ha låg insats, ingen risk och hög utdelning.

Jag vill bli lyckotriljonär, jag vill bli ödmjuk och generös.

Inte tassa som gröten kring hett liv.

Jag har mina egna kategorier i livets Trivial Pursuit. Spelet med frågorna om meningen med livet.

Jag har mina människor som hjälper mig besvara mina frågor.

Jag får hjälp att svara på frågorna från mina medspelare och deras hjälper mig att fatta sammanhangen och livets prioriteringar. De ger mig idéer till hur jag vill vara.


Tärningen slumpar fram när lärdomarna ska komma till mig med upplevelser i stork- och luffarknyten.


Jag älskar kvinnorna som gör mitt liv viktigt, mer förståeligt och värt varje magont, sömnlös natt och bekymmer.

Tänk om de alla förstod hur viktiga de var för att ge mig alla färger jag har.
Tänk om alla förstod att min lycka att uppleva alla pluppar skulle göra mig till en vackrare människa även för dem.


Lite religiös blir jag när jag med vördnad ber om mer av livet. Jag vet att jag har mycket och att gränsen till girighet kan vara passerad.


Älskade är ni kära kvinnor.

Rädslan för att ha olika agendor i en leder ofta till att båda sticker huvudet i sanden för att skydda det ömtåliga som finns i ömhet, kärlek, trygghet och gemensamhet.

Sedan anar man att agendorna är olika och fortsätter sticka huvudet i sanden, för man vet hur ömtålig man är.

Så lever man i förnekelse med en långsamt krypande men med tiden våldsamt nedslående rädsla.


Sällan kommer jag till insikten att självförnekelse och passiv lögn i längden är värre.

För efteråt lär jag mig alltid att ömtåligheten är ett tunnt skal och alltid övervinns med oöm uppriktighet.


Ge mig sanningen och lärdomen. Gratis tack!

Såpnubblor ska inte lämnas ute utan tillsyn och sparas till senare. De kommer oundvikligen, återkalleligen och obarmhärtigt att försvinna och dö under tiden Du sätter på Dig varma sockor, långkalsoner och smörjer in fötterna med fotkräm, tar solskyddsfaktor i ansiktet och hämtar överfallslarmet från översta hyllan.

Du skall inte vänta på att le mot regnbågsfärgerna, mot solen och Du skall absolut inte låta bli att gå ut barfota om det så är frost i gräset när Du känner att Du vill att såpbubblan ska komma så nära att den gärna får spricka på Din näsa.

Du ska inte fråga om lov innan Du gör en snöängel i gräset fast det bara är augusti om Du vill det. Du ska inte be om lov från någon annan än den Du vill kyssa när Du vet att det är dags.

Du ska inte låta bli att berätta när lyckan landar helt flyktigt på Din bröstkorg och mysik spelar högt omkring Dig fast bara Du hör.


Låt orden mina fastna på pappret när jag tänker dem och låt mig inte tro att jag ska hitta tillbaka till dem efter att jag diskat, lagt barn, ringt mamma och skrivit klart presentationen.
Note to self.

Det finns ingen som helst anledning att tveka.

Jag kan mina livsval på mina fem fingrar.

Det finns ingenting som stör.

Någonsin.


Vackert skrivet though.

Jag har en kollega på jobbet som jag arbetar allt mer med. Vi ska hålla föredrag på en konferens ihop. Hon är begåvad, underhållande och humanist. Det är jättekul att arbeta ihop och jag tror vi kompletterar varandra jättebra. Det vill säga: hon är otroligt duktig på att möta människor, få dem med sig och trivas. Det komplementerar mina svagheter.

På andra ställen både är jag trött på och kan leva med konflikterna. De känns som de är överallt. Hur kan man tycka illa om en annan människa bara för att hen är älskad av andra människor tänker jag om och om igen.
Igår blev jag påminnd om hur jag gjort samma sak.
Vägen till ödmjukhet är lång och vad är det förresten som gör den resan mödan värd?

Måste man vara ödmjuk? Måste man härbärgera känslor som hindrar och sårar andra?
Det känns som alla svåra frågor alltid besvaras både med "ja" och "nej". Men alltsomoftast dessutom helgarderas med "det beror på" och "kanske".

Så konflikter spirar vidare som rikoschetter i hemmet. Jag minns att jag under en period som barn hade tillgång till ett hobbyrum i vår källare. Väggarna var av sten och om man kastade en studsboll jättehårt i en vägg studsade den snabbt, länge och oförutsägbart. Man blev alltid träffad efter ett tag och ofta gjorde det ont.
Lite grann är det så.

Samtidigt känner jag mig älskad och förstår att jag har det bra.

Att vara människa inryms inte i en kupad hand med bokstäver.

Jag vet att en av mina nära tycker att det är jobbig att hon måste vara parabolörad för att överhuvudtaget förstå mig litegrann.
Kanske är jag så där tafflig som ett mentalt fiskhandslag när jag ska prata själv.
Jag kräver en skarpsynt, intelligent, överempatisk människa som sällskap för att inte en diskussion om livet ska övergå i regionalt floskelmästerskap.

Min logik kör motorväg i åttor runt mina känslor.

Hur tränar jag mig i förmågan att förstå vad jag vill?
Det får inte ta veckor att förstå om jag älskar eller hatar något som händer i verkligheten. Den väntar inte så länge.

Efter min förälskelse i att ha hittat pennan några dagar och återfunnit ett lite bubblande känsloliv flyr jag och duckar igen.
Det där braiga som kändes var ju på grund av rörelsen på insidan och det gav ju sådan lättnad. Och då är det lätt att ta till skyddande bubbelplast och balsameringsvätska och försöka bevara det som finns.
Men precis som levande människor antagligen tvärdör om man byter ut kroppsvätskor mot balsameringsvätskor och att tillverkarna av plast faktiskt har en anledning att varna för att plast inte ska täcka andningsvägarna så finns det en anledning till att inte bevara själslivet genom tystnad och infrysning.
Det är bara att ta emot det röda äpplet, strunta i både Snövit, Eva, giftdebatter och kliande gom. För min insida kräver nu rörelse, ständig avklädning och omstöpning.

Rädslan innan jag sätter konservöppnaren i hjärteburken är efteråt alltid mindre än skillnaden i instängdhetskänsla. Att andas nya eller vidareutvecklade känslor gör alltid att jag känner mig mindre instängd i mig själv och världen.

Det är en stor artikel i DN (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=683114) om hur vanligt det är att fosterbarn vanvårdas.

Hur gör man för att inte få ont i magen.

Hur gör man för att försöka hjälpa till utan att bli del i statistiken?
Hur gör man för att älska och komma helskinnad undan?

Det är väl det man inte gör.

Det kostar nittiofem kronor mer att betala sin månadsresa i kassan när kortkod inte fungerar i automaten.
Det kostar elva tusen i månaden att inte kunna sälja sin lägenhet.
Det kostar fickpengar att sponsra en afrikansk by med vatten.
Det kostar skjortan med kärlek. Ibland åker den av i njutning och förlustelse. Ibland måste den av för att man ska skära upp buk och bröstkorg.

Det är intressantare med skjortor.
Men jag hatar att stryka.

På slingrig väg ser jag en 'Till Salu'-skylt bredvid ett vitt dubbelgarage och plötsligt tänker jag "undrar när jag kommer bo sådär". Såklart inte i ett garage utan i ett hus på landet med förrådsbyggnad, verktyg på krokar, utomhusbelysning, päronträd, ansvar för sin egen fasad och en förståelse för varför det blir tidningsartiklar för att det kommer sniglar i trädgården.
Jag kommer bygga egen liten trappa till ingången på baksidan och plantera min första...ja, första växt och hänga på låset på Bauhaus en lördagmorgon för att hinna med allt i trädgården.
Skrämd tittar jag på mig i backspegeln och undrar vems blick det är jag möter i mitt ansikte. Jag kan inget om psykiska sjukdomar men kan de verkligen explodera och växa fram ut ingenting?

Ett mer känt jag i parallellslalom med ett lite förunderligt jag satt sedan med fikakopp och bulle mitt emot inbjudande människa ända förbi dygnets halning av ljusridå. Sällskapet bjöd åter på emotioverbalt tillslag som närmast kan liknas med fungerande badminstonslag med fjärilshåv. (Ja, fundera på den liknelsen Du.)
Mjuka fingertopparna i bagaget därifrån borde kanske inte bortslösas. Men vad är bättre att beundra sina egna fingertoppar efter mjukgörande av annans människas behöring? Tänk att öra kan göras så stort att ett helt halv hjärta kan lyssnas på inom en enda kväll.
Kvällens kalla filt vägdes upp av lånad filt över axeln och levande ljus i riktigt mörker var längre sedan än det borde vara.

Från en av de emotiovisaste människor jag erfarit tänker jag på det där med fötter som kan vara mer än köttklumpar som klafsar i marken. Jag visualiserar målbilden och förstår precis.
Jag förstår att det finns andra jag kan bli än den där jag inte klarar att vara när hemmet blir hemsket på 36 timmar för att jag inte finner lustgasen som behöver eldas med för att bli lyckad, empatisk, emotionalist.

Jag är inte redo att skaffa hus på landet.
Men förstår lite varför.

Det är bra med passerbricka runt halsen på jobbet. Efter att ha passerat spärrarna och på väg mot ytterdörren är den så befriande att ta av sig. Namn, anställningsnummer och kvadratiskt foto pulas ner i väskan och tankarna får veckla ut sig som en blombukett.

Jag blev ombedd att söka läkare för depression för ett par veckor sedan och nu låter jag inte bli för att jag har ett allmänt motstånd mot att ringa och be människor om saker utan för att jag känner att jag har aningen driv.
För ett par veckor sedan satt jag fast som om min fot var genomborrat av ett spett. Nu är det som om jag hade automatlåda. Om jag släpper bromsen så driver hjulen mig framåt utan att fråga.

Idag ska jag hälsa på en människa som är...åh, det är lätt att stoppa in människor i fack och svårare att låta bli...
Jag mår iallafall bra i det lite porlande sällskapet och det poppar alltid upp nya saker på tankehimlen att blåsbälgsfilosofera till. Andas och lyssna på andra jag än det rätlinjiga.

Rutinerna arbetar för mig och jag sysslar med mindre blindflygning.

Jag vet var jag ska ställa min cykel för att alltid hitta den och vet inte om det är ett teckan på tråkig grånad eller om det är tidsbesparande för att kunna fokusera på passion. Kunna.
Jag vet vilket fönster i tidtabellen jag ska använda för att inte transportkedjan ska falla som dominobrickor.
Jag vet att jag ska börja med att lägga in matlådan i kylen och bre frukostmackan för att sedan gå och ta en kopp choklad på jobbet innan jag låter företagets nätverk bli en del av blodomloppet.
Annars blir det alltid fel. Ibland blir jag utan frukost och ibland utan lunch.

Jag har en vän som hade (tempus?) förmågan att bli skoningslöst förälskad ofta och utan förvarning. Hon berättade om hur kämpigt det var och hur hon önskade att kunna tygla det lite mer.

Det är först med backspegeln i ett års vinkel som jag förstår hur jobbigt det är att vara förälskad.

Det tog arton år att bli kysst och trettiotre att förstå hur kraftfullt en förälskelse i otakt ruskar om mig.
Och aldrig har jag varit mindre villrådig om hur jag ska föra mitt hjärta framåt för att behålla alla de lyckor jag har tillgång till och samtidigt nå avgrunder där jag landar i rosa fluff istället för bara mörker.

Jag borrar vidare i min tunnel som gått djupt under jord för att skydda mig mot allt skoningslöst. Jag vet att jag borrat för djupt under en period så att jag lidit av syrebrist och borrar nu lite närmare ytan.

Fortfarande rör jag mig inte ens nära skoningslöst, men här finns syre och jag kan ju sikta om.

På förmiddagen försökte vi med ett gemensamhetsprojekt genom att sätta upp en skräpande inredningsdetalj enligt önskemål.
Sedan tappade vi farten i vår teambuilding.

Vi lade konflikt på konflikt på varandra tills man kunde ramla ner från högen och nu har jag ramlat ner och slagit mig.
Någon sade begravningsstämning och jag vet inte om det kanske vore bättre med krig eller lynchning.
Jag vet att jag fick ont i magen och jag har både före och efter det varit otrevlig. Otrevlig mot mina kära i timmar.

Upp till armbågarna tränar jag på att släppa fram irritationen lite längre, formulera den för mig själv och låta skärvor poppa upp och småknocka människor omkring mig.
Låta andra få ut för mitt missnöje istället för att själv bära det tyst som cilice.

På den konstruktiva sidan, apropå "upp till armbågarna", så provade jag att ta den negativa energin till att sätta igång ett brödbak här på kvällen.
Det tillsammans med sambons skratt som oförhappandes böljade genom lägenheten över ett tonårigt underfunderi vred om energimätarna.
Fingrarna som isande höll tag i missnöjet släppte vänligt maggropen och galloperade mig iväg för uppdateringen om vad som framkallade det havsfriska utbrottet.

Det och Du kära dagbok fick vara kvällens halmstrå till potentiellt sovlugn.

Imorgon; -arbete.

Tre månaders liv småsprattlar snett fram till höger. Lilla livet och min fikadejt surrar runt varandra i sitt eget gemensamma gravitationsfält och det är gott att se.
Jag är på besök och är åskådare samtidigt som jag ibland hamnar med armen in i denna andra värld.
På en ledd talar vi enkelt och ytligt om vardagstingen. Samtidigt omfamnar orden flera av alla de saker som är viktigast och prioriteras oavsett inbördes beundran.
Allting är faktiskt oskyldigt oavsett hur jag vrider på det.
Att vara på utflykt i det lilla livets gravitationsfält är en liten semester två timmar en lördagseftermiddag. Två timmar när måsten blev enkla, väntan tålig och naturlig och det som annars är att bli avbruten blir att leva med och vara följsam.
Det är något i närvaron jag känner igen där väggarna mellan mina inre silos monteras ner som byggklossar och jag blir suddig i kanten. Från att ha torkat av diskbänken hemma som en betongpir vänder jag åter tre-fyra timmar senare och är som en sandstrand i kanterna; -ojämn och föränderlig.
Med pennan i handen lutar jag mig tillbaka och närvarar.
Idag har jag en kort kärleksaffär med livet.

Så i veckan tog jag och vred på arbetsknappen för mer volym. Lovade mer, gjorde mer, satsade mer, jobbade längre om dagarna.
Och sedan söndag har jag haft en halveringstid på mitt dåliga humör varje dygn och kom hem igår i ganska bra skick.
I flera riktningar har jag svårt att nå fram till de nära människor jag skulle behöva nå fram till, men jag tror att jag är envis och bestämmer mig för att det får vara OK istället för ett misslyckande.
Nu ska jag väl försöka ta samma beslut kring faktumet att jag skyler mig i det arbete som bekräftar att jag är bra och värd att ikläda mig ett naturligt leende och kanske ett fniss ibland.

Jag längtar efter att få lyssna på människorna jag tycker om.
Och varsamma kramar.

Jag fick börja morgonen med att springa till mitt kommunala färdmedel.

Tanken slog mig att det var under min värdighet. Att jag borde ha sådan kontroll att jag inte behövde springa. Alternativt att jag borde vara så avslappnad inför jordens värdsliga ting som tid, pengar, jordbävningar och prylar att jag inte brydde mig utan kallt planerade om.

Fast att ha värdighet är kanske är en släng av fåfänga som mest handlar om att visa människor att de är mindre genomtänkta, kontrollerade och lyckade. För det hade varit ganska skönt att slå andra med stolthet som med en stakpanna i huvudet för att kunna sätta sig högre i rang och slippa gråta över att jag inte lyckas med mina förutsatser i livet.
En stund iallafall.

Jag fick iallafall ökad puls. Det är ovanligt bra.

Förra året varnade min chef mig för min kraften i min penna. Han ville inte att jag skulle låta bli att använda den, men att jag skulle vara försiktig med den för att den kunde träffa väldigt tydligt.

Idag fick jag lov att visa något jag skrivit på jobbet för en mer politiskt engagerad kollega för att fila av lite kanter som skulle kunna få vissa läsare att gå i taket. Han undrade först varför jag tog hjälp av honom men sedan han läst förstod han varför.
Visserligen var det bara fyra rader men de behövde filas för att inte väcka anstöt. Efter att ha bytt ut några "does not fullfill" till "this version does not yet comply with the expectation" kände vi oss lugnade.


En blog är inte någon fullständig sanning ens när den påminner om en dagbok. Ibland är den sannare än allt, men trots allt är den skriven för att läsas.
Så jag blandar ibland mina exempel för att illustrera mina känslor och ibland förmedlas känslan rätt och ibland är det något annat som kommer fram.

Men värst är när någon läser bokstavligt, riktar det mot sig och trycker av.
Det hände igår.
En oskyldig tog en illustration och avrättade vår relation å mina vägnar med min slipade penna.
Fan, fan, fan!

Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se