brainflakes

Jag gläds åt min nya julklapp. Den allra sötaste lilla manick som man kan använda till att lyssna på musik och se på film i. Jag trodde jag var nöjd med min gamla som var utan film, men nu är jag glad för den nya och ska förpassa den gamla till någon typ av återanvändning.
Prylen som sysselsätter mina fingrar förvanskar grubblande till tidsfördriv när jag transporterar mig åtta mil från punkt J till punkt H.
När tidsfördrivet stänger lampan ångar grubbelmonstret ifatt.

Jag har förslag på en ripoff på reklamfilmerna för Festis:
"Jag är ett Pucko", vad säger ni om det?

Var skär sanningens diamantkniv ett snyggt snitt? Jag skulle vilja hitta styckningsschemat.

Här är ointressant fett som jag klarar mig utan och här är köttet jag behöver för att leva och älska.
Här är svål som är äckligt till och med att bita i, och här är inälvor som mest lagrat gifter.

Nej, vi ska inte stycka ihop. Antingen styckar Du eller jag.
Det räcker att en blir kladdig om fingrarna?
Kämpa tillsammans, gäller det alltid?

Eller har jag tänkt fel nu igen?

"Olika människor för olika saker" är ett gammal mantra. När jag tar de orden i min mun vet jag vem jag vill fråga. Du som inte lägger på värderingar jag inte är intresserad av. Du som är där jag vet att frågorna om mig inte på något sätt ändrar vår relation.
Varför går jag inte och hämtar Dig?
Kanske för att jag inte går och hämtar någon.
Nästan inte ens när jag verkligen behöver.
Varje gång jag gjort det har det visserligen fungerat.
Men jag måste väl inte lära sig av misstag trots att jag upprepar dem.

Varför lär jag mig inte?

Det sitter en motor i min vänstra hjärnhalva som aldrig tystnar dessa dagar. Varvtalet blir högre och överröstar mitt andra jag. Andra jaget som ska problemlösas, fast det borde utlevas, överröstas.
Jagen staplas på varandra och jag blir mitt eget vaxkabinett av personligheter som jag känner igen mig i men som inte är helt jag. Vissa förlikar jag mig inte med.
Jag hör mig resonera kring att jag inte är ett problem som ska lösas utan att jag bara ska vara, välja, älska, skratta och välja igen. Men först ska jag bara stänga av motorn. Jag hör inte vad jag känner för den för ett sådant oväsen.
Hur gör man? Hur skaffar man sig fler verktyg?

Som en inlåst psykpatient går jag omkring i mjuka tofflor i min egen hjärna. Prydligt medicinerad till lugn och ständigt i grubbel. Kan någon dra ur sladden till problemlösarhjärnan och låta känslorna få bubbla utan överjag tack?
Jag bryr mig inte om att skriva från mitt mentalsjukhus till de som ser min människa, de som distraherar mig till liv när jag inte är på min vakt.
Vad är det för sjuk skatt jag vaktar jag och vänsterhjärnan. Rätten till mitt eget lilla Matrix. Min egen konstgjorda värld av logiska strukturer som använder människor som batterier till att hålla processen igång. Tidsfördrivarprocessen är det enda prioriterade och det går före att skratta, gråta och bli arg.
Valium verkar jag också tugga. Jag är hög, eller snarare låg, på placebovalium. Det finns inget kemiskt i min kropp, bara effekten av det.
Tofflorna kladdar fram som av sirap över golvet. Morgonrocken är knuten med många långa gummiband i hela hjärnan och förbinder alla tankar. Så att man inte tappar någon tanke som är viktig för att upprätthålla systemet, strukturen och lugnet.
Scchh! står det på en skylt som en analfabetisk överbiblotekarie pekar på. Hon katalogiserar allt i cirklar utan början eller slut. Märkta enligt ett system som definieras om så ofta att ingen kan ta hjälp av det för att hitta. Det är för att den som katalogiserar bara gör det för att saker ska ordnas, inte för att man ska kunna hitta i det.
Det finns inget "S" för skratt.
Det finns ingen kategori för att hitta filmen om känslor.
Det finns inge Hcf eller Hcg för skönlitteratur. Bara faktaböcker om katalogen.


Golvet. Det är väl till för att nötas ut. Eller om tofflorna nöts ut först.

Det är viktigt att inte störa strukturen. Överjaget får inte bli förvirrat. Du skola icke bryta mot "Scchh!"-regeln.

Tag det blå pillret. Det röda pillret finns inte att tillgå. Sorry!

Jag har så svårt att förstå hur det kan hända att så välplenerade och vältänkta saker inte blir av alls.
Det är något jag slagits med på jobbet.
Jag måste ha någon typ av rättshaveristgen i mig. Ständigt missförstådd, ständigt utsatt för orättvisor, ständigt blir mina plakat ignorerade.
Jag går på tvären precis så som jag sätter min stolthet till. Jag tänker ut hur det ska vara. Många nickar och säger att det verkar rätt. Sedan går de och gör något annat.
Samtidigt klappar folk mig på axeln och säger att det jag gör är värdefullt och jag märker ju att jag får fortsätta hållas trots att inget av det jag skkriver och gör omsätts i praktiken. Inte förrän många år senare iallafall.

Eller så har borde jag diagnosticeras som ett bokstavsbarn. Tar orden för tydligt för allvarligt, sätter all min tro till orden och är analfabet på att förstå och acceptera människors ickelogiska känslor.

Jag är förvirrad.
Förvirrad hemma och på jobbet.

När tilliten ifrågasätts och naggas i kanten visar det sig att det finns så mycket kant att nagga i.

Tornen i world trade center var byggda för att klara att något så stort och tungt som ett flygplan flög in i dem. Problemet var bara att stålet som skulle hålla upp tornen mjuknade av den massiva hettan av brinnande flygbensin.

Jag hade inte riktigt planerat att jag skulle vara en sådan någon inte litade på.
Jag hade inte heller planerat att förstå det så väl.

Shit!