brainflakes

Jag är ensam i lägenheten. Ändå tittar jag mig över axeln. Jag hör någons andning och jag är förföljd.
Det är några av mina mer oangenäma jag som är mig i hasorna. Små, små nålar doppade i förlamande gift och jag går i spinn på högvarv och är ändå förlamad av oföretagsamhet.
En racerbilskalbagge på rygg.
Gasen på och motorn rusar. Vält av en av den schizofrena förarna.

Jag gör det igen. Det där farliga. Låter mig jagas av en sådan där idé som jag tycker är perfekt. Eller kanske två. En som jag kan uttala till punkt utan att knuffa den ut i självskuldmedvetenheten.
Den jag kan uttala är mitt jävla jobbjag. Precis som för typ fem år sedan när jag i teorin byggde mitt perfekta system där jag hade tänkt på allt och hade svar på allt men har ingen med mig när det gäller. Jag är teoretikern som får rätt på papper men inte med mig människorna i praktiken.
Jag lugnar ner mig en timme och ger upp mina gamla planer, tror att jag accepterar att det aldrig kommer bli som jag vill. Timmen därpå har jag rusat ur startblocken och med all fart i världen rusar jag mig skyddslös in i väggen av gruffande amerikanska fotbollspelare i full mundering. Hela jag blir blodig innan jag dör i diskret förtvivlad medvetslöshet framför golfspelet i mobilen, Idol på TV eller tröstätning.

Idén jag inte kan tänka till punkt är räddningen ur mitt destruktiva engagemang. Distraktionen som förgör mer.