brainflakes

Idag är jag en oanvändbar, ointressant förälder som inte ens kan hjälpa till att tillföra trygghet i de mest otrygga och omvälvande situationer.

Det jag hör är "Nej tack, jag är tryggare utan Din närvaro!"

Jag vet att jag kanske tillfört annat, har annan roll, har en plats osv osv.

Men idag är själförtroendet bara sönderstampat, krossat, sprängt, skärvor och haveri.
Freudiansk felstavning?

Här vill jag vara.

Växlande mellan att vara generös med sina barn och i förtvivlan krishantera samma relation. Krishantera i djup oro.

Vara ledsen bortom greppbarhet över att en nära lämnar skeppet för att hen inte kunde tryggas med våra förmågor och känna skuld över det. Samtidigt som jag också är stolt över att ha lyckats vara ett trappsteg i en ung människas liv. Lagt ett litet strå till stacken.

Sitta i timmar med en kär vän och bara prata om allt och lyssna när hon lägger lager på lager av kärlek, trygghet, glädje i sitt liv. Promenerar ett halvt steg före eller efter. Hon tittar på hårgelé och jag pratar om kärleken som inte fick vara. Det enkla får vara bredvid det svåra. Det komplexa bedvid det triviala.
Semester för ett tovigt själsnystan.

Ligga i timmar och prata om gamla ouppklarade relationshål. Vi liknar oss vid glass som ska delas och vi hittar inget sätt att dela den på ett sätt så vi båda tycker det är rättvist. Vi fnissar över våra tillkortakommanden. Jag grinar av lättnad och vi både förstår varandra som skratt och långhalm och lever med en känsla av att vi aldrig kommer förstå varandra.
Kärleken är vår bro och kvicksand där det inte finns någon meny där jag kan beställa när den ska vara vilket.
Närmast ska vi hantera hur man städar ut ett rum efter en älskad. Därefter fortsätta lägga pussel med hur vi ska vara med varandra, vara med andra och vandra kring annat.


Känslor är en drog jag inte vill vara utan. Jag är girig.

Jag tycker att en del av det där för tvåtusen år sedan hade sina poänger. Killen som tyckte "hörru människor...vad säger ni om att vara lite vänliga mot varandra så lovar jag att ni kommer närmare paradiset...och det är viktigare att vara generösa mänskligt och monetärt mot de svagare än de som har makt" tycker jag hade en och annan poäng.
En trivialkomedi på vägen från asien förra veckan fäste begreppet "Act of Random Kindness" på min näthinna och jag tycker att det är fantastiskt. Den tillsammans med en annan Hollywood-slät film som handlade om "pay it forward" sammanfattar mycket av vad jag vill och min syn på min önskade humanism och politik som är personlig. Behandla små människor i Din närhet respektfullt, ödmjukt, ärligt, generöst och utmana dem om Du kan i smått där de är. Sådan attityd tillsammans med en kedjebrevseffekt måste ju vara det bästa sättet att förändra världen.

Killen år noll tycker jag har förstörts av hans sagda förespråkare som bygger kyrka med höga murar som inte alls tar emot de utsatta. Tvärtom utövar de hårt tryck för att pressa på bokstavsåsikter om traditionella äktenskap och kärnfamilj på ett sätt som känns dummare än vad människor med bokstavsdiagnoser brukar anses.


Jag undrar om den ännu större världen utanför kyrkan gör precis samma sak med kärleken. Vi sätter så många etiketter och tvättstugelika definitionslappar på dem att den blir något annat. Kärleken blir ett lika stelt och ovälkomnande djur som en gammal stadskyrka. Den blir en kärlek som kräver ägande, väl reglerad hierarki vad gäller prioritering och som har regler som plötsligt säger att mottagare av kärlek ska bestämma hur avsändaren ska agera.

Mer kärlek till folket och mest till mig!

Idag är det alltså dags att ställa in sig på helvetestid.
Anders Lundin besöker familjen Robinson och alla utom en har amulett som skyddar dem i omröstningen.

Senaste tiden har också visat att förändringen som kommer ske får oväntade verkningar på fler människor än jag trodde.
Det är konstigt hur kärlek mellan människor så tydligt samtidigt väcker känslan av svek hos andra.

Vad är det för jävla kärlek som ger upphov till att människor blir svikna? Hur kan den vara konstruerad så att vissa människor känner svek och att de är bortvalda när människor bara väljer till av kärlek?

I alla mina år har jag föraktat och förkastat allt som har stark dialekt. En av mammas pojkvänner som pratade något slags brett falu-mål som lät just som direkt från grillkiosk-kön underkände jag med det "fula språket" som nästan enda anledning. Precis som musik där minsta antydan av gotländska, norrländska eller skånska fått mitt nackhår att krullas av förfäran.
Förra veckan beställde jag två hela skivor med skånsk rap.
Ja, jag blir lite rädd för mig.
Som om inte det var oroande nog så pratar en av mina mest underhållande kamrater den allra bredaste västskötska...och jag gillar henne massor ändå.

Något annat jag undrar över är min inställning till fysisk miljö. En kollega till mig för några år sedan berättade att en av orsakerna till att hon slutade var att byta till en miljö som gjorde henne lyckligare med mindre rulltrappsstress och betongok. Hon presenterade det som en allmän sanning att alla älskade gräs under fötterna, smoglös utsikt över cirrusmoln och luft där sotpartiklarna ersatts med doft av tång. Jag höjde min stämma ovanligt tydligt och påpekade att hon förutsatte att andra människors lycka utgick från fysisk miljö och de värden hon värderade högt och att jag minsann värderade lyckliga stunder där stimulans av intellekt och kulturemotionella centrum föredrogs före
väder och geografi.
Jag minns att det var så viktigt för mig för att ingen skulle kunna köra ner något så felaktigt i halsen på mig.
Och det var precis så ända till...ja, jag vet inte ganska nyligen kanske.
Kanske senaste enstaka åren har ting i min omgivning allt oftare börjat ta grepp om mig och min njutning.
Fann mig i morse gå och sparka i de färgglada löven på gångvägen.
Fann mig förra veckan njuta hänfört över utsikten över Hong Kong city från "The Peak" när vinden blåste genom tröjan och gjorde bröstvårtorna styva. Och för att inte tala om syrsorna i jungeln under utsiktsplatsen. Syrsorna med alla korsreferenser som bara knyter ihop allt till ett enda yoganystan.
Fann gamla blogginlägg från förr som faktiskt verkar spegla ett njutningsliv som inte bara startat och slutat med människors tankar, känslor och verbalitet utan även innefatta fantastiska dagar, bildscener och dofter.


Jag förstår mig inte på mig.


Nu...hämta febertermometern och se om det är en fysisk sjukdom som ger dessa psykiska åkommor.

Som ett vattenplask jag mig känner.

Hög fart i fritt fall som krockar med det fullständigt stillastående, spegelblanka och lugna.

En del tankar rusar framåt i hundraåttio kompletta med stressfartränder och vässade kofångare. De är substanslösa och innehåller mest jobbmissnöje som borde gå att sparka ut ur huvudet på bestämda tider. Men det luktar bränt gummi där de drar fram även kvällar och nätter.
Andra tankemekanismer vickar fram mig i gondolfart och ställer blicken i apatiläge. Det ekar tomt när man knackar på.

Dessa två och många fler desintellektuella intellekt krockar när en kastad Yoda plöjer i ilsken fart genom ytspänningen och allt krockar.
Inget och allt hänger ihop som om jag vore styrd med dubbelkommando av ett schizofrent jag som inte känner till något sant och allorstädes närvarande gemensamt.


Jobbet genomsyras av min stora besvikelse över att inte få med det jag vet behövs i projekten som snöbollsrullar in under nästa år...och frustrationen över att bli motarbetad av människor som är outbildad på områdena som jag försöker förändra. Jag vet att jag har rätt mycket och det tar så mycket energi att arbeta med att överbevisa ett motståndarlag på varje punkt av min 490 punkter långa lista.

Och varje dag på väg ut från sjöslaget om dagarna är orken slut och när jag ska börja med de relationer som är viktiga stupar relationsbygget på praktikaliteter som disk och triviala konflikter jag inte orkar ta mig an.
Vad gör man när det är slut i tuben för konfliktenergi? Låter konflikterna ligga på glöden och hoppas att de inte tar eld?

Rummen för vila känns nästan utom räckhåll fast jag vet att de finns där och människorna som ger mig det finns där på något sätt redo. Det känns fantastiskt så jag fäller en liten tår.

Plötsligt sitter jag i tofflor som inte är mina och lyssnar på de fascinerande gatuljuden i en miljonstad.
Jag älskar ljudet av kvällsliv.

Hotellet är helt sjukt. Jag fick inte checka in färdigt i receptionen utan en kostymklädd herre skulle visa mig upp, demonstrera handfatet, visa mig tekokaren och peka ut internetkabeln.
En annan kostymklädd herre kom efter med väskan.
Och nu knackade det precis på dörren och en dam kom in och serverade mjölk och kakor tillsammans med vädeleksrapporten för imorgon. Det ska bli 24-28 grader och sol.

Så nu ska jag bara förbereda morgonens möte ett par timmar och äta med min kollega.

Och lycka till til mig med att sova rätt tid!

Fladdrar till med ögonlocken fast jag inte sovit. Står med utsträckt hand mot något jag såg men nu inte kan greppa. Drömmen i mitt dolda Johari passerade som en doft som passerar och väcker ett minne. Det hälper inte hur man anstränger sig, blundar, strukturerar eller tittar strängt på sig...det går inte att fokusera sig fram till att fånga ett späke som hann runt hörnet.

Eftersom strukturen, planen, modellen och logiken är det enda redskap jag har manualerna till så fortsätter jag fundera över hur jag ska leva mitt liv så att mitt mjuka spinnarkattsjag ska få en egen fåra att breda ut sig för att lapa sol, mjölk och handskalade räkor.
Nu gillar jag inte räkor och vin, men jag gillar tända ljus och människor som kan tänka men hellre känner och ja...någonslags liknelse finns där mellan raderna, runt hörnet och i ett annat fönster.

Jag vill alltid ha mer och nästan aldrig mindre. Vill inte välja mindre kaka för att få mer russin.

Stora delar av livet fortsätter framåt i X2000-fart och ungefär som Långbens husvagn på julafton i kurvorna.

Kanske ser jag på mitt liv lite för mycket som tecknad film musiksatt med lustiga ljud så fort jag backar tillbaka. Tar fel saker på fel allvar vid fel tillfälle. Bristen på vila blir bara ett hålla-upp-ögonlocken-slapstick. Grälen ackompanieras med symbaler och lustiga grimaser. Passionen töntifieras.

Mmitt liv som Disney-figur. -Det kanske kunde vara tema på en biografi.

Jag vill ha aktiveitet som vilar upp mig, vila som aktiverar mig och skratt som gurglar utan bekymmer.

Tills dess provar jag att tasstrampa och kattspinna på tomgång. -Liksom för att hålla igång fotarbetet.