brainflakes

Skarpvässad far jag framåt med hög fart. Står i fören på en racerbåt och jonglerar med vassa knivar.
Det ser repeterat och skärpt ut. Det ser ut som att jag har kontroll. Men på insidan känns det som när man kör bil lite för fort på en liten vinterhal väg. "Har jag ABS-bromsar?", "Vad händer om jag får möte?"
Ryggdunk och bekräftelse får mig att springa allt fortare fast jag inte vet hur jag orkar.

Mitt i detta fick jag tips om ett TV-program om kulturkickarnas anfader Virpi Pahkinen.
Hon talade om hur ett kontorjobb skulle få hennes finstämda instrument att grumlas. Jag förstår precis hur hon menar och mitt instrument är inte bara grumligt utan klart som ärtsoppa inneslutet i en blybehållare.
Den andligheten har hon så tydligt framför sig att hon kan uttrycka den för andra. Hela hennes dansande kropp utstrålar den. Själv måste jag använda ekolod för att visa existensen av i min innersta soppa.
Bara i förbigående spelar hon piano som en gud och åker konståkning som att det vore lika enkelt som att bre smör på en smörgås eller trycka snooze på klockradion en tisdagmorgon.

Kanske bör jag bli lite rädd för det jag tror jag hört i predikan: Vardagens kapitalhungrande aktiviteter och tankar hindrar Dig från att se människor och helighet.
Även om jag har problem med kyrkans hantering av människor och tro så finns det en massa bra livsvisdom i religionerna. Det finns något heligt i det sköra som finns längst in alla relationsband som känns viktiga. Kort som långt.

Note to self:
Tänk mindre på hur vi ska jaga kapital på jobbet och mer på det där som känns som att en annan människa viskar i mitt öra.
Tänk mer på kärleken där den hör hemma...närvarande i hjärtat och utan famlande bakom ögonbindlar.

När jag knattrade tidsrapport häromdagen hamnade mätaren på plus igen. Senaste månaden har givit en extra arbetsvecka. Fortsätter jag så här får jag gå med mössan i hand och be om nytt klippkort till stressmottagningen. Ett fantastiskt ställe förresten. Det fick mig att överleva.

Årets egotripp var i torsdag. Jag föreläste på en konferens tillsammans med en kollega. Väloljat, uttrycksfullt och ändå avslappnat. Salen var välfylld och trots att vi hade passet efter lunch var publiken alert.
Normalt sett är min presentationsarena den improviserade whiteboarden. Men tack vara min skärpta kollega hade vi fått till en powerpoint som var så pedagogisk, tydlig och träffsäker att inga ytterligare förklaringar behövdes.
Jag är till hälften lättad över att det är klart och stolt som en höna.
Till hälften är jag skrämd. Skrämd över vilken bekräftelsekick det var. Det passar inte alls in i min självbild som ödmjuk och diskret bakgrundsfigur. Skrämd över hur vår berättelse liksom lyfte. Berättelsen fick liv och blev större än verkligheten själv. Trots att den var sann i alla bemärkelser blev den också en lögn. Den blev som ett populistiskt tal där alla fula baksidor och konsekvenser var bortsuddade och bara Målet, Vägen och Skönheten lyftes fram ograverat.
Låter jag detta stiga mig åt huvudet kanske jag ska hjälpa Reinfeldt prata för det Nya Arbetarpartiet eller så.

Efter ett dygns paus kan jag äntligen fånga orden med hålslev och skriva lite här. Jag har så många ogjorda hemläxor att jag inte ser kottarna för alla ekorrar.

Apropå kottarna så träffade jag det lilla universumet igen. Halvåringen med sin mor kretsande kring sig. I rätt ljus är symbios mellan människor så njutningsfull att se. Här och idag var det rätt ljus. En del tycker att nyblivna mammor är så tråkiga. Det kanske de är generellt. Det kanske jag också kommer att tycka. Sen.
Men där jag är nu blir min queerönskan plötsligt osynlig, min relationsanarki både domnar och blomstrar och biologismen kliver helt otippat upp på pallplats bland mina livsteorier.
Det går snart över, jag vet det.
Men just nu är näthinnan full av knubbiga kinder, solskensblick och fascinationen över denna kamp att erövra något så litet som kontrollen över en egen högerhand.

Imorgon hoppas jag kunna gå och se Roy Anderssons nya film tillsammans med min livskamrat och på onsdag ska jag gå med familjens yngsta på Berwaldhallen. Tänk att jag skulle kunna få med honom på något där en symfoniorkester var inblandad live. Det är en seger i strävan att ge något till de mest mina där misslyckanden har blivit alldeles för vanliga.

Människorna jag är förtjust i bara ökar till antalet.
Förälskelsen i livselementen ökar.
Nu törs jag inte älska mer utan att bli rädd och försiktig.

Ibland händer det små saker som gör att det känns lite annorlunda.
Jag vet inte vad som startade det, men det kanske är mindre viktigt.

Morgonen kändes helt OK och det fungerade ganska bra att sätta gång med tvätt och efterflyttenjusteringar. En och annan lättsam utflykt bland favoritskribenter och lite tidningsläsning hanns med och måstena kändes inte alls som plågsamma denna dag.
Ett kort gräl på eftermiddagen satte inte heller det svarta avtryck i sinnet och ganska obefläckat fortsatte dagen med fika och bio med goda vännen.
Vissa gånger känns människor bara sådär sammetsbeklädda mot kinden och orden hade struktursemester och det bubblade färglatt ur munnen. På bion betedde jag mig sådär utåtförolämpade trots att man också kan se det som en komplimang och stadie av lycka. Jag nickade till ett par gånger i filmen.
Jag gör så ibland i samband med kultur jag njuter av. Intrycken slingrar in sig i mig som en muskelavslappnande drog och jag slocknar ett par minuter bara för att tio-tjugo minuter senare vara klarvaken och alert.
Cykel hem i regnet var bara gott och vi passerade ett genrep på torget där min bekanta och hennes vän dansade i regnet. Ah, denna ljuvliga kultur som gör mig så lycklig trots min bekvämlighet.
Dyblöt jacka och kultur i magen gav kindpuss hem och livet spelas plötsligt på volley och jag vet hur jag ska gå in genom dörren, vet hur jag ska närma mig livet, vet när jag ska jobba över två dagar för sent men ändå bortom vad jag har som jobb...och jag vet att jag ska sluta halvfärdigt fast det inte är bra för att jag vet att det är en dag i dag också och jag vaknar glad och åker till jobbet tidigare och låter bli att fila på presentationen trots att det är genrep och skriver det här i stället för att det bara flyter och jag är glad.


Det känns som jag varit hos en mental kiropraktor. Som vridit något rätt och helt plötsligt kan tankarna promenera utan att linka, drömarna kan räta på sig och stå rakt.

Kul dag!

Om det är något min chef är duktig på så är det utvecklingssamtal.

Går ut från rummet stolt som en tupp med känslan av att vara innovatör, begåvad, lyckad och ja...nästan snygg.
Jag har visst förutsett ungefär ett år i förväg vad som händer nu och alla svårigheter jag förutsåg förra året flyter nu upp till ytan när projekten omkring mig börjar få problem.
Frågan infinner sig dock om det var värt att jobba skiten ur sig de senaste veckorna som del i paketet att vara tillräckligt bra.

Helgen tillbringades med att efter frukost gå och lägga sig igen för att inte kliva upp förrän efter kl 15. Tolv till fjorton timmars sömn bara för att orka klä på sig och laga lite mat är kanske inte toppnoteringen vad gäller ork.

Jag känner igen lite för mycket av hur tankarna jagar mig när jag borde slappna av. Stressträsket kanske alltid gör sig påmint precis samtidigt som jag tar karriärsteg.
Bland många sökanden ska jag få gå med i mentorsprogrammet på jobbet som en av de som ska få chansen att coachas till nya höjder. Min chef plirade finurligt på mig och tvinnade sitt bockskägg när han frågade sig själv högt vad man skulle finna för mentor till mig med undertonen att det skulle vara svårt att finna något vasst.
Jag satt och vred mig i bekräftelseångorna och viftade bort de äckliga janteinsekterna som surrade runt mig.

Hög på yrkesmässig framgång i kontrast till privatlivet där orken ständigt tryter, misslyckandena i att göra det uppväxande släktet hela och lyckliga radar upp sig i allt längre led.
Jag lyssnar på vad jag tänker och hör rösterna av mina fantastiska medmänniskor som kommer peta mig i magen och berätta att jag är nog så fin fast jag inte når 100% renhet, perfektionism eller ens undanröjer världens alla sorger.
När jag än hamnar här i förtvivlan över mig och mina begränsningar så är ju alltid svaret att öppna hjärtat, släppa in människorna som redan finns runt ikring och möjliggöra för fler att komma in.

Min kropp är inte bröd och mitt blod är inte vin.

Men plaska gärna i mina tårar med badankor och fortsätt göra mig lycklig med Din närvaro.

Efter att ha stängt locket på laptopen 02.30 är jag nöjd med min insats i att fightas med att bli klar med mina självpåtagna arbetsuppgifter. Inte nöjd med resultatet, men med insatsen. Nöjd med att ha kämpat väl. Så nöjd att jag kan skriva detta på vägen till jobbet istället för att arbeta.

Än mindre nöjd är jag med att återigen ha kört fast med en av mina kära. En hård batalj utkämpades och jag fick veta hur synd det var om alla jag behandlade lika illa. Det är en hopplös balansgång mellan att bli arg och visa det, att fila av hörnen från ilskan av mänsklig respekt, vara rättvis, ödmjuk och empatisk. Snälla, ge mig insikt eller styrka.

Började läsa en bok om "konsten att vara snäll" och fick förklaringen av passiv av aggressivitet från en annan vinkel och förstår att jag ibland håller på med det. Men jag vet inte hur jag ska göra istället. Osynligt arg som förvirrar eller öppet arg som blir öppet orättvist; vad är bäst? Perfektionisten i mig lägger ett ok på mina axlar och kräver utlevda emotioner, snygg empati och samtidigt avslappnad kontroll.

Tröttheten riskerar att göra mig till ett road-kill idag. När fingertopparna börjar glida ur bergväggens grepp över tyngdlagen är det lätt att söka ögonkontakt med högre makter.

I vaket sömngränsland är jag en fallfrukt i grå dimma. Sträcker ut handen och hoppas på beröring. Närhet till själen genom händernas beröring. Tack gärna.

Mitt i samtalet kring ärlighet i relationer så bara krakelerar idén om att vara uppriktig i relationer. Den motade tanken att inte snärja in sig i tveksamheter, fördunklande hörn och äcklig spindelväv som man inte vågar röra och som bara finns där för att man några veckor i början inte iddes hålla riktigt rent.

Jag ville kort antyda att jag inte levde efter riktigt samma relationideal och samtalsvägen bara försvann och jag blev stående på ospänd lina med tunnelseende.
Från att glänta på dörrar och bli mer förtrolig kring de saker som faktiskt skulle kunna skaka om mig som människa så måste jag tvärnita, stänga några dörrar i hjärtat och inser att dessa delikata ömtåliga frågor inte passade sig i detta sällskap.
Jävla Disney-romantiska tankehelvete som infekterar människor att inte välkomna mig.

Åh denna längtan att kunna utöka det mänskliga rum där jag är förstådd. Det som det verkar som att alla upplever. I ensamhet för att det inte finns någonstans man kan vara ärlig av rädsla att inte vara välkommen, få finnas och kunna bli älskad.

Åh denna min feghet att inte ens kliva ut med foten och berätta vad jag tänker.
Denna feghet att döma ut mig själv utan att ens ha frågat om jag är välkommen.

Denna feghet som gör mig ensam även i sällskapet med mig själv.

Idag hos frisören så var det en alldeles undebar stämning i rummet. Frisörskorna liksom småpillade på varandra verbalt och det haglade kärleksfulla glirlingar och pillemariska kärleksförklaringar genom luften. Även när saker strulade med bortslarvade skärmaskinsblad (eh...lär mig lite frisöriska någon) och någon behövde springa ifrån på apoteket innan det stängde så löste allt sig med nästan lite förfeststämning.
Min frisör gnolade med i musiken som spelades och alla verkade vara på väg in i aktivt helgmode där det närmaste var en lycklig fredagskväll och natt.

Plötsligt kändes det som jag fick bevittna en multihövdad, ömsesidig kärleksakt.
Hade det inte varit för alla sociala kontruktioner, regler och mönster så hade det känts helt rätt att försiktigt onanera under frisörförklädet. Inte på gubbporrtidningsviset, tantsnuskviset eller blottarviset.
Däremot på Shortbus-viset.

"To watch is to participate" är en ljuvlig kommentar i Shortbus. Jag är inte så fri att jag skulle få det att fungera i praktiken, men teorin och känslan bakom känns som något viktigt.
I filmen har en kvinna fysiskt sex med en man samtidigt som hon låter ytterligare en kvinna vara med genom att ha ögonkontakt med henne. Allt ömsesidigt, jämlikt och njutningsfyllt för alla inblandade.

Allt tänkt ska ju såklart inte levas ut, ens om de fungerar som bra fantasier.

Min frisör flirtade med mig på vägen ut och stunden där gjorde mig lycklig. Hon flirtade säkert inte på riktigt och alla i rummet var säkert inte småkära i varandra.
Men jag var där, trivdes och älskade. Mig själv och andra.

Och även om jag inte finns här så som Du tror när jag skriver så får Du gärna njuta av mig i de bilder Du får framför Dig.

To watch is to participate. När Du njuter är jag gärna med oavsett om det är på riktigt.
Jag tänker försöka njuta i mitt huvud när jag får chansen. För när njutningen är där är den det faktiskt på riktigt oavsett hur den bevisbara världen ser ut.

Participating in life is to live.