brainflakes

I mina funderingar kring mina drivkrafter är dagens teori att det nog är människors tid som är min drivkraft. På jobbet är det inte deadlines som hjälper, inte heller att pricka av något på en lista.
Men när kollegor eller chefer är beredda att spendera tid med mig, ja då jävlar är jag beredd att läggar både mankar och ansträngningar i stora högar för att få till något.

Okej, det är jobbfacit. Privat då? Är det hemligheterna, sårbarheterna och förtroendena överlämnat i mental och fysisk närhet? Det känslosprängda som åker i åttor kring intellektuellt briljanta reservtankar?

Ja, jag tror banne mig det är det som är farmors dunderhonung...

Sitter på kammaren och kartlägger min egen hjärna. Och ju mer jag kartlägger känner jag att det är fel karta jag sitter och ritar.
Jag går ju dit för att jag pillar med för mycket detaljplaner i mitt halvkommunala jag-projekt.
Och att jag går dit just för att det jag vill göra inte är detaljplaner för godkännande.

Jag vill måla himlen med mörkblå botten och låta regnbågar och fyrverkerier glittra och explodera ovanpå. Jag vill måla med version två av tomteverkstans schackfärg.
Den med drömvävda med dynamiska polygoner och drakeld. Den med variabel doft och taktilemulsion. Den med obekvämlighet, lust och nyfikenhet. Den med liv.

Går den att beställa den på Internet? Tar ni kreditkort?

Underligt att passera gamla studieorten på väg till gamla studiekamraten. Backen med kårmärken i asfalten, jätterondellen och gula tegelhus i studentområdet.
Konstigt men ändå naturligt.

En värld snurrar akut och det är svårt att göra annat än springa från jobbet. En annan gör ett lappkast och kliver in i en garderob, -kanske med bieffekt att komma ut ur den (vet inte, det är suddigt på håll). En tredje kedjar in sig i heteronormen. En fjärde lär sig någon slags mental backhoppning i sitt eget liv för att lära sig känna sig fri i sig själv. En av dessa hoppar redan backhoppning så det fullkomligt skvätter i backen. Människor jag träffar, ska träffa, hoppas på att träffa, vill träffa och någon jag kanske måste sluta träffa för att villkoren är för många.
Det är så många bitar i träpusslet och jag vet inte om det är alla eller om någon saknas. Kanske är det tetris jag vill spela egentligen. Fast tetris är bara flykt.
Jag vill spela sällskapsspel i små sällskap. Med riktiga människor. Som tittar genom orden. Jag ser fram emot att få träffa en professionell bedömare av livsspel om någon vecka. Lite som ett gör-om-mig program fast bara doku. Ingen såpa.

En människa som jag inte får se fast vi ser varandra frågade om en sådan där viktig sak som bara frågas på allvar av människor som ser människor:
"Brinner det?"
Jag vet inte. Men det finns eld och eldfängdhet. Jag har en del bra råmaterial.