brainflakes

Vi har glas i fem olika färger hemma.
När jag plockar ur diskmaskinen ställer jag dem alltid så att två glas med samma färg inte står bredvid varandra i skåpet.

Du gäckar mig med Din fråga och jag kan bara fly in i tevespelandet flera dagar i rad och jag kan inte, kan inte sätta mig vid tangentbordet för att jag vet att jag måste svara för min egen jävla skull för att jag lever för att ständigt lösa problemet med mig själv som är den gåta jag fått för mina synder.

Ja, vad händer med mina egna känslor när jag glider in som Ditt underhudsfett.

Ja, när det är sådär kroppsvarmt vackert och mjukt så blöter det upp mina fyrkantiga wellpappkanter så att även jag slipper hålla på mig inför mig själv. Jag grinar, härjar, ler och lägger mina händer på Dig för att jag vill vara så där nära så att gränserna oss emellan inte finns och vissa känslor kommer från mig och vissa kommer från Dig och vi har dem liksom tillsammans.
Ja, kanske kommer de flesta känslorna från Dig, men jag njuter så av att göra dem till mina egna och världen blir större och min egen intellektuella förpackning blir allt mer ointressant och jag slipper tänka på mig själv för att jag kan tänka på Dig och när jag blir Du så kan jag tänka på mig själv i Din skepnad och det blir samma sak fast utan kvadrater, formler och strategier.
Jag som inte kan måla målar på Din hud. Jag som inte kan sjunga diktar melodiskt i Dina öron. Min välvilja forsar ur mig som tidvatten och det blir översvämning hos dig och Du blir lycklig och jag speglar mig i Dina ögon och överlämnar mig till universum och det varde ljus i mitt hjärta.

Det som händer är att jag slutar förstå vad som händer. Det är allt jag vill.

Åh, vad jag älskar att bli hälld med såssnipa innanför skinnet på en annan människa.

Jag undrar om det är där mina största förälskelser slår till. När människan jag möter inte har koll på sina gränser riktigt utan flyter ut som kvicksilver på guldfat och jag kan plaska runt med mina blommiga gummistövlar så att det skvätter på väggarna.
Med degskrapa leker jag och formar pölen fram och tillbaka. Jag står upp till armbågarna upp i jäst silverdeg och smetar in min kropp i Dina känslor och får ett doftande skydd mot att bli fångad av min vanliga platta och cyniska verklighet.

De problemlösningsbara tankarna är asfalt och känslorna stora trädrötter som inte alls tar hänsyn till hur mycket tid, energi och pengar som går åt att hålla asfaltsplenen slät, fin och stabil.
Jag står framför stora sprickor, oformligheter och bucklor och försöker med någon slags självpsykologi eller hypnos att stirra igen sprickorna så att jag kan fortsätta min släta promenad framåt i mina asfaltsskor.

Det går ju faktiskt inte. Så därför ska Du titta kärleksfullt på mig och prata med mitt järta när hjärnan inte hör hur jag ska göra mig. Hur jag ska göra mig till en rörligare mäniska som tar sig fram även med ögonbindel för hjärnan.

Jag vill att mina dagar ska vara meze-rätter där liksom får lite av varje, ibland återkomma till samma men också ofta hitta nya saker.
Jag påmindes om det i helgen när mina asfaltsfingrar då och då snuddade vid tinningarna hos en av de människor som lighlobotomerar hjärnans elsurr till förmån för varandet inom dagen. Dagtäta rum är ju visst en taktik som fungerar för vissa. Jag har inte lyckats prova men jag vet att jag vill åstadkomma något liknaande, men ändå annorlunda.
Markkontaktlockelse som hänger sig i mina fötter och håller mitt tankeflaxande nere vid markkontakt och jordfläckar på knäna.


Annars drabbas mitt hjärta av att en fin människa utsatts för cancerattackflyg, en annan gillad slits mellan älskade vardagsfjättror och drömd självständighet, en ligger nedkokad i sängliggande virussoppa och en annan är sviken av en annan människas kärlekskompromiss.
Alla borde de få sina egna små noveller skrivna om sig för de är så vackra att det borde göras uppenbart för de som inte ser.

Låt ögonen kopplas till hjärtat, låt synen bli klar och kärleken alla oss människor bli uppenbar utan att bli hotfull.
Varför ska kärleken behöva vara hotfull?

Innan jag får av mig skorna tar treåringen mig i handen första gången. Några få minuter senare leds jag bestämt till hans rum där vi ska bygga pussel. Inte långt därefter upprepas proceduren fast utan förståeliga ord av lillebror. Nästa rum. Nästa lek.
Det förförande att tänka sig själv mitt i det fullständigt självprioriterande livet. Visserligen fullständigt utmattande, uttömmande, hopplöst...och alldeles underbart.
Drämma bekvämligheten i spillror och trötthetsknockad nästan somna vid badkarskanten där två charmtroll badar av liv och lust.
Kärlek och förtvivlan som två packväskor som man inte på några villkor släpper ner på marken fast man inte orkar. Och därför orkar man. Och inte. Och orkar. Och inte.

Här ligger jag och sammanfattar nio timmar av över trettio år. Här. Delvis accepterad. Delvis önskad. Delvis insläppt ända längst in i hjärtat och inpå livet.
Kan man landa i ett medlemskap i livet snabbare? Viktigare?

Det är inte en ny riktning. Det är inte en blixt från klar himmel. Det är inte start av förändring. Det är inte förfäran.
Men det är lärdom, det är upplevelse och det är sinnligt.

Närvaro.

Efter rundsmörjningen blir det en kväll när jag sitter framför en prisutdelning. Människors mod, kamp och intensiva uppskattning får mig att böla.
Och jag känner att jag saknat det.
Saknat genomsköljningen av flodfåran.
Slippa dämma upp en massa saker och känna att det kan få plats.

Jag undrar om det är löftet att kolla upp personlighetsutveckling på jobbet. Terapi i mina preliminära memoarer. Personlig effektivitet i pappren hos personalavdelningen.

Psykologen har antytt vid ett par tillfällen att jag är en intressant människa samtidigt som hon håller professionell distans.
Jag blir smickrad håller tummarna för att hon ska komma att bli aktuell som min coach. Klia mig lite i nacken och jag blir Din. Jag blir lite förälskad bara av tanken att en engagerad psykolog ska lägga sina händer i min hjärna och tycka att jag är spännande.

Åh, vad jag känner igen suget.
Det måste vara samma endorfiner som människor som älskar att träna känner. På vägen hem handlade jag en stor Whopper-meny, åt den utan att blinka, satte mig ner i mina tankar och trivdes med mig själv.
Jag passerade tanken om det var mat som i ångestdämpning, men det är inte oro eller ångest jag känner.
Mental utmattning. Och någon slags vag eufori.
Jag måste hitta ett sätt att få komma under terapivård. Det är så helande att få definiera, prata av sig och få ett andra perspektiv.
Nu var det visserligen ett samtal mellan mig, min chef och en psykolog om hur lämplig jag var som ledare, men jag känner igen mina reaktioner efteråt från mina gånger i KBT.
Det är som en tusenmilaservice. Ny olja, bytta filter, smorda gångjärn och grafit i dörrlåsen.
Visserligen har jag fortfarande svårt att aceptera att jag skulle kunna ha en del av begränsningarna som kommer fram...men oj vad jag i hemlighet vältrar mig i komplimangerna.
Ge mig mer!

Jag har minst en tröja för lite på mig och går in i väntsalen i förorten. Där sitter en karta som är så gammal att industriområdet både har bytt namn och är ombyggt.
Jag låter fingret glida över vägarna och hittar fem platser jag bott på, två skolor jag gått i, lekplatsen där jag gjorde illa mig i klätterställningen och fick en nyckelpiga i minnen som smakade jätteäckligt.
"Stora killar" har både retat mig i pulkabacken så att jag gråtit och skjutsat hem min kvarglömda cykel på en lådbil. Eventuellt var det redan där jag odlade mitt halva utanförskap.
Halva jag är helt och hållet beroende av andra människor. Halva jag klarar sig helt själv. Halva jag älskar att hålla låda på möten och presentera saker. Halva jag kryper nästan in i ventiltrummorna på jobbet för att hålla mig undan. Halva jag är självgående, drivande och kreativ. Halva jag fastnar i psykisk kvicksand och har svårt att andas i mitt eget sällskap. Halva jag kan ge människor komplimanger så att de glittrar i ögonen som en hel stjärnhimmel. Halva jag är komplimang- och kompromisslös som en bödel.
Min självspegel är kaleidoskopisk och motsägelsefull. Jag omfamnar mig inte. Jag måste bygga om min insida så att jag accepterar mig, eller bygga om min bedömningsregelverk så att jag släpps in i omtyckningsrummet.
Eller så ska jag bara sova lite.
Undrar var jag ska hämta en kram idag.