brainflakes

Där Du berättat allt, visat allt, känt allt. Där Du kommit och trott att Du varit välkommen trots det och upptäckt att Du tvärt om vad Du trodde blivit älskad för det. Där Du i allt avklädda, med all rädsla för ensamhet och för svek åtkomlig, blir bemött med vidöppna ögon och älskande väsen.
Där är hemma.

Vad händer när jag odlar glaciärsprickan i mig själv? Med höger hand ler jag brett som en allhelgonapumpa. Med vänster hand fräser jag och sprakar som ett ilsket tomtebloss på en kruttunna.
Jaget blir skevt och det börjar bli dags för att sätta in tandställning. Det sägs att det gör ont varje gång tandställningen skruvas åt, men smärtinvesteringen i mental hälsa kanske skulle betala sig.

Jag kämpar med mina pantomimglasväggar i mitt eget universum. Men hur smart är det med pantomimteater i ett mörkt rum? Hur konstruktivt är känsloutlevelse som inte ens syns i spegeln?

Jobbet känns som oinspirerad klättring med curlingskor uppför glansig isgata.
Andra ställen både hatar, älskar och oengagerar mig.

Det var så skönt att bara hälla ut ett år av händelser som en hallonspegel utan att sortera ut några maskar.
Ja, masklös kände jag mig.
En hallonspegel att sitta och peta i med fingrarna från varsin stol med ögonen sammanflätade i varandras så som bästa vänner som funderat på att kyssas men aldrig låtsats om det.
Extremt trygg och lättad över att ha känt mig ärlig bland mina bekymmer och att ha blivit mött utan pekpinnar eller regelböcker.
Fantastisk kväll.

Hög som ett hus nummer två var jag på vandring hem en annan kväll. Denna spegel var inte av hallon utan av mjölkig kardemumma. Varm, fluffig och inte lika utelämnande. För mig. Egenverkligheterna pongades som bordtennis med skumgummiboll över lågt nät med kompisregler. Ett sätt att umgås. Så brast Du som en vattenballong och tiotals år av förskjuten besvikelse rann över fikabadkarets kant och att jag fanns där räckte inte riktigt, men det hjälpte visst. Du föll så hastigt och handlöst inåt att Du behövde backa tillbaka och kratta ihop Dig själv. Jag förstår samtidigt som jag mest av allt ville bara lägga Dig i min famn och låta Dig lyssna på mitt hjärtas slag samtidigt som jag strök Dig över håret.
Ändå är jag hög som ett hus på väg därifrån. Ditt hjärta i mina händer gör att mitt hjärta flyger fritt och sjunger. Tack för Ditt fina förtroende.


Det är så tydligt att jag blir fri av sanningen och kärleken. När jag blir av med sanningen själv, när jag bråkar om kärleken och åter hittar fram. Eller när jag får den som en fin present ömtåligt som ett ägg i mina händer.

Varför är det då så svårt att lämna ut det som är ömt. När det finns skyddsnät behöver man faktiskt inte låta bli att hoppa ut i luften. Det är ju inte ens farlig.

Varför låter jag Dig köra över min fot med ångvält? Samtidigt som vi har ögonkontakt och jag säger, "Kör Du, det går bra.".
Och varför sitter jag ibland bland vänner och har ont men ser på klockan att ni kanske inte hinner lägga bandage på min fot ifall att ni behöver gå och sova för att få alla åtta timmars sömn? Fast jag inte ens vet när Du ska gå upp.
Kanske för att jag inte heller kan se mig själv i ögonen utan att säga: "Ta bort foten och backa eller be ångvälten att stanna."
Men jag törs inte höra det. Jag vet ju hur ont jag har men inte hur ont jag får.

En händelserik vecka har passerat och jag är nära att beskriva allt det yttre fast det är allt på insidan jag känner. Men jag vet att när det det yttre är beskrivet orkar jag inte fästa det inre med kartnålar och hjälper mig inte att ta ut någon kompassriktning.

Mitt professionella jag sitter och telefonblocksritar i ett litet hörn. Jag har blivit testad, värderad och bedömd och mitt självdefinitionsprocessande rasslar ungefär som de mest fantasilika maskinerna i gamla svartvita flmer eller skämtsamma tv-spel.
Ofta är det asociala ingenjörer med egna moralsystem som ligger bakom dessa teknikskapelser. Ingenjörerna är sin tur styrda av hänsynslösa skurkar med halsdova skratt som ekar över nejden när de är i färd med att göra något extra grymt.
Jag vet inte vem jag är styrd av, eller ens om, men det visade sig tydligt att jag ligger i det introverta facket, och har några riktigt osympatiska drag som slår i taket på det röda. Så osympatiska att jag till och med undranhåller dem för denna dagbok.
Dessutom är jag en medelmåtta vad gäller effektivitet och vissa begåvningsfack.
Sedan hade psykologen fräckheten att redovisa resultat som sade att jag hade svårt att ta emot kritik som handlade om kvaliteten eller utförandet av mitt arbete. Subba!
De roliga delarna handlade om min generella begåvning och att jag inte hade någon "dussinprofil". Excentrisk uttryckte det sig som i ett av testerna. Det är visserligen något jag odlar, men kanske ska det vara någon måtta på det nu när det till och med ger utslag på psykologiska tester!?
Schrink-damen återkom också ett par gånger till att jag nog skulle må bra av lite regelbunden terapi för att må bra.
Hon klädde av mig djupt inpå sårbarheten, men var varsam och jag kände mig inte naken inför en främling. Skickligt!

Fniss. Min goda vän jag träffade häromdagen kommenterade roat hur ofta jag återkom till dessa testresultat. Och nu gör jag det igen.

Jag spelar TV-spel och möter en ful figur. Det vill säga en figur med helt andra anletsdrag än vi människor. Hen tittar på mig och säger "Aaaargh...the monster...help...kill the monster!". Jag är monstret som speglas i monstrets öga. Monstret är det som inte får finnas i världen.
Det som inte får finnas och som emotionerna säger ska skjutas sönder med lasersvärd eller handgranat ska bara slaktas och skäras bort.

Jag vattnar vidare mina monster i maggropen. Jag möter min blick i badrumsspegeln.

Hur såg Aliens värddjur ut? Som mig eller som Dig? Eller som ett monster utan våra anletsdrag?

Människor är rädda för att gå ut på kvällarna ifall de blir utsatta för våld med eller utan sexetikett.
Vad man sällan pratar om är att om man är rädd för det kanske man skulle vara ute på nätterna eftersom det mesta våldet sker hemma tillsammans med de människor man borde vara tryggast med.
Världen är både cynisk och uppochnervänd ibland.

Jag är beroende av människors förtroende. Det är när människor berättat något som de tycker är läskigt och känna att de är trygga med hur det landat hos mig...det är min yoga. Platsen där jag känner mig som del av universum och att jag gjort rätt för min plats i mina skor.
Så när jag halat in mina tankar i mitt sköldpaddsskal och sitter här och fryser med förkylning, då känner jag mig inte lika ödmjukt varm inför livet utan slår tillbaka med min isglassklubba som fastnar med tungan i en otalad lyktstolpe.
Strömmen går i lägenheten och det känns som att detta huttrande är en del av den vinterjordskorpa som är det som inte när mig dessa dagar.
Händerna ihopfrusna med tungan gör att jag inte äter ordentligt utan bara bälgar te som livsuppehållande åtgärd.
Men långsamt långsamt har jag börjat viska efter kavalleriet som ska komma isbjörnstassande fram och lägga sin fäll över mina axlar. Ensamjägare som inte vet att de ingår i ett allmänt kavalleri.

Jag vågar inte riktigt släppa spärren på min uppbundna tunga. Hur frågar sig en eskimå om han får drömma om varmare breddgrader, eller hur frågar sig en rullstolsbunden om han vill börja drömma om att åka puckelpist eller bli elitgymnast? Hur gör man för att drömma sig själv till det man inte kan nå där man är? Hur bänder man upp sig ur sin fosterställning och låter tårarna smälta isen kring hälsenor och handleder för att möjliggöra uppstigandet i en ny egen stolthet?

Hon talade en gång om att hon valt sin frisyr för att kunna dölja sina stora fula öron. Nu liggor hon avklädd, skinntorr och rynkig; helt maktlös över insynen till de stora öronen. Rufsig i håret och personalen kallar vården för konserverande och det verkar vara ett smidigare ord för oansträngande. Första dagen jag är där är det de små grymtandena som väcker hoppet och mitt hjärta blir mjukt och skört som en dunig kyckling.
Därefter hoppar hoppet av som ledstjärna i mina tankar.
Det är när jag är där tredje gången som hon tittar upp och ser mig i ögonen. Kycklingen bubblar upp igen och jag gråter henne antagligen ner i ansiktet samtidigt som vi håller ögonkontakten.
Det spelar ingen roll att hon stakat förbi sin meddellivslängd för det där är ögonen som lärde mig åka skidor och som varit viktigare källa för mig än hon kommer förstå. Och mitt i hennes orörlighet är hennes ögon bara kärleksfulla. De har inte ont, de frågar inte, de anklagar inte. De bara finns där med sin kärlek.

Du förutsättningslösa kärlek. Bygg Ditt bo i mig. Jag vill vara bärare av det förutsättningslösa.
Och ta väl hand om min mormor. Oavsett var hon behöver tas hand om.