brainflakes

Jag tittar in i nacken i ett rött skatbo. Och när jag passerade framifrån tittade jag kort in i en blick som var både varm, skadskjuten, stark, ensam, sällskaplig, skygg, nyfiken och plirig allt på samma gång.
Efter en liten stund rör det sig i ögonvrån. En liten hand sticker ut strax ovanför en fot. Hon bär en liten sovande knodd i bärsele på magen. De ser så älskande ut tillsammans. Sådär nulyckliga snarare än det där wow-lyckliga som jag ibland fruktlöst jagar.

Bilden har följt mig nu i några dagar. Min visuella bild av att andas ljudlöst utan att veta om man andas och utan att behöva. Utan att behöva någonting mer. Min bild av att vara nuet.

Antagligen bor de bara några kvarter hemifrån. Jag längtar efter att få se en skymt till.

Det står en kille på mitt jobb och gör en mjukvaruuppdatering.
-På KAFFEMASKINEN!

Nu har det faktiskt gått för långt.

Med en känsligt anslag lämnar orden fingrarna och singlar ner bakom ögonlocken. Orden trevar efter varsamhet men ingen varsamhet i världen gör tunga stenblock till annat än skavande och tunga.
Hörnskärande petas hjärtat i hemligt skalv och varligheten vill sätta på sirenerna och göra utryckning men utan karta, kompass eller syfte får sådant inte göras.

Nog om det.

Min vän sade att jag uttryckte mig underfundigt när jag hävdade att "konfrontationen blev balanserad". Eller var det underligt hon sade.
Jag lade iallafall ett mynt i vågskålen vad gäller självskattningen av min tunga.

Och vad gör man när man visat sitt sårade och landat i den varsamhet som visst dagens skriv har som tema. När kudden blivit blöt och det inte finns skäl att läcka mer. Älskar man på samma sätt som innan eller annorlunda? Tänker man lika som innan? Fortsätter man som innan eller blev det på nytt? Eller inte igen?
Saker som sprucket blir ju sig sällan lika hur snyggt man än försöker limma.

Lokalsinnet rinner ut som sanden som i ett timglas. Vilse går jag i tankegångarna och orden i vardagen blir bara smet och smask. Som att jag försöker fånga geleklumpar med tennisracket, -de jag träffar går bara sönder.

Omodet att inte bara vara en människa, ett ynk och bristernas trasighet leder okvickt den smala vägen ner i kvicksanden.

Sandalerna blir liksom ett fånigt skydd för fötterna när trampbåten ska trampa motströms uppför retorikens niagarafall. Känslorna som ska vara motorn och det som tippar fallet till en krusad insjö. Det är ungefär som att tro att man kan klara ett maraton eller vasalopp genom att tugga dextrosol istället för att träna. Små soliga energikickar som landar som en pannkaka så att fettet stänker på väggarna.

Förrädiskt lägger jag huvudet på armen och skäms över min ouppriktighet.

När kravet på mig själv blev att bara skriva bra och trevliga eller bra och glada saker blev det inte något skrivet alls.
Så talande när avstampet på ett nytt mer positivt jag blev total tystnad.
Det är som att jag har all kraft dels på armlängds avstånd där jag ser vackra saker, mysiga människor, framsteg, spännande arbetsuppgifter, roliga potentiella relationer.
Dels har jag min inre nedmalande kraft som dödar min intimitet till mig själv. Ett slags inglasat svart hål.

Mellan det det svarta hålet och replängds avstånd finns det bara ostyrsel och kraftlöshet.

Jag går omkring med mina livsprinciper i en plastpåse och undrar vad jag ska göra med dem. Sälja dem på blocket? Skänka till myrorna?
Vem skulle vilja ha den vuxnes version av barnteckningar? Mamma?
För principerna fungerar inte så som de ska. De lyckas inte mata känslorna med beslut och agerande som ger känslorna vingar. Var hittar jag min version av Red Bull för hjärtat?
Är det det som är medelålderns ok...att tappa farten och inte förstå vad som nyss drev mig. Loket som just drevs av fantasins ånga innehåller numera ljummet vatten, farten är borta och det hjälper inte att skotta in pappersark med gamla livsrecept.
Som den metaindivid jag är provade jag att googla på "kokbok för själen" för att hitta yttre svar på meningen med livet.
Första träffen blev "'Kokbok' för aktiviteter inom äldreomsorgen".