brainflakes

Barnet kommer tillbaka och är vuxen, barn, sökande, förlåtande, dömande och gud vet allt.
Jag blir förvirrat omtöcknad av den plötsliga responsen och kikar illamående och skeptiskt över kanten på skyttegraven vid den tysta fronten.
Jag skickar preliminära dekret till fredsförhandlingen och kräks i pressen mellan att göra rätt för mig som människa och mot mig själv.

Orden för min egen vård är en matta som saknas eller rycks undan, jag vet inte för det här är ett själsfysiskt tillstånd jag inte känner igen och GPS:en är inlämnad för vinterförvaring.
Jag kryper på styltor till mitt syretält men har kanske fortfarande lite andnöd för jag andas fortfarande inte med hela kroppen.
Kanske funkar det inte, eller så är jag helt fucked upp.
Eller så var det det som fungerade och gjorde att jag är vid liv. Inte på det där slutgiltiga bokstavliga viset, utan utskriven och inte längre under observation av proffs eller vänner.

Jag har iallafall skrivit tillbaka gång två, tre och fyra och det har kommit fram.

Strategi är funnen och får jag som jag vill så kommer vi inte närmare än denna ömsesidiga respekt på håll.
Just denna vecka.
Kanske sedan.

Mina grenar är här ömtåliga och klarar inte att man hänger mer tungt i det skogsbrunna.

Hjälp och phew.

Kyss mig omsorgsfullt till närvaro.

Tack!