brainflakes

Kanske är det sorg som valsas igenom mig och för att bli tunn och genomskinlig för att bli ett av alla livsfönster.
En utsikt att se allt igenom.
Jag vill fånga in massor av sedan med lasso, dra det till mig och lägga det som köttbitsplåster över såren så att jag inte märker något.
Jag är så kluven i allt som jag vill ska ha flera och andra riktningar samtidigt som att jag vill balansera nuets status quo.

Jag vill tillåta mig, låta mig och prioritera att knyta alla viktiga närmare mig stenhårt. Vara ärligare, tightare, öppnare, kärlekigare.
Samtidigt som jag tycker att en del faktiskt kan ta och dö någon gång.

Och en del som kanske kan ge syre vidrör jag inte alls för att inte...ja, som en försäkring mot att hålla mig riskfri.


Det sitter en misslyckad bokstav på väggen och stirrar mig i ansiktet och jag tror att jag behöver låta det värka ut samtidigt som jag vill spackla, måla, möblera om, tömma skåp, kasta serietidningar, krossa glass, panta burkar och packa ihop resterna i flyttkartonger och slå snören om i omtänksamhet och behålla det, spara det nära hjärtat och bara bränna eller låta det säljas och slippa alla de där känslorna som flyger sicksack i slemmiga trånga gångar.

Jag vill sälja, bjuda in, göra slut på alla pengar, betala av alla skulder, stanna kvar, byta jobb, deka ner mig och bara träna och äta grönsaker.
Eller kanske lära mig supa, knarka, bli en karriärist eller idealist.

Eller bara hitta en jämvikt jag kan leva i.
Eller ändra allt.

You tell me.

Barnet kommer tillbaka och är vuxen, barn, sökande, förlåtande, dömande och gud vet allt.
Jag blir förvirrat omtöcknad av den plötsliga responsen och kikar illamående och skeptiskt över kanten på skyttegraven vid den tysta fronten.
Jag skickar preliminära dekret till fredsförhandlingen och kräks i pressen mellan att göra rätt för mig som människa och mot mig själv.

Orden för min egen vård är en matta som saknas eller rycks undan, jag vet inte för det här är ett själsfysiskt tillstånd jag inte känner igen och GPS:en är inlämnad för vinterförvaring.
Jag kryper på styltor till mitt syretält men har kanske fortfarande lite andnöd för jag andas fortfarande inte med hela kroppen.
Kanske funkar det inte, eller så är jag helt fucked upp.
Eller så var det det som fungerade och gjorde att jag är vid liv. Inte på det där slutgiltiga bokstavliga viset, utan utskriven och inte längre under observation av proffs eller vänner.

Jag har iallafall skrivit tillbaka gång två, tre och fyra och det har kommit fram.

Strategi är funnen och får jag som jag vill så kommer vi inte närmare än denna ömsesidiga respekt på håll.
Just denna vecka.
Kanske sedan.

Mina grenar är här ömtåliga och klarar inte att man hänger mer tungt i det skogsbrunna.

Hjälp och phew.

Kyss mig omsorgsfullt till närvaro.

Tack!

Som en sumobrottardräkt ställer sig vägen mellan nu och sedan ivägen för både nu och sedan.
Kroppen sväller upp, hjärnan blir svampig och hjärtat ospänstigt som ett hängande stearinljus i sommarfönster.
Det smakar gammal jäst i munnen och huvudet fördriver tiden med fåniga småspel. -Spelar spratt?
Kreativiteten har tunnelseende och jag klarar bara att se framåt i en punkt för att inte bli åksjuk.
Vart tog vidderna, möjligheterna och smilgroparna vägen?

Ett par dagars surhet och spekulationen i nuets eviga avskaffande ringer som en skeppsklocka över....över allt.

Jobbveckan kastade smörgos med mig in i helgen och jag studsade på tandköttet in i blindgångarfredagskväll.
Mitt i intet kommer små relationstillfällen i smygarskor och garageportarna automatöppnar plötsligt och motorvärmaren sitter liksom i utan att jag satt i sladden.
Pyttedrömmar med tonåringen matrialiseras över skräpmat och i perspektiv är det oceaner av tid tillsammans med gemensamt byggande av broar mellan ett nyss, då och ett snart. Det gäller visst att ta tillvara femtiotvå minuter just när de dyker upp.
Tidsmattan rycks sedan undan, men alla står kvar och det är en sådan där magisk duk där servisen och blomvasen står kvar på bordet efter att trolleritanten ryckt.
Med väckarklockans hjälp rör jag mig till sängvärmen och kroppen skakar hand med både veckans hjärna och dagen mungipor. "Hej, vi sa aldrig på återseende, men man kanske inte kan vara så noga med planeringen och nu ses vi ju..." och alla fånler så att saven skvätter över vårkanten och plusgraderna hamnar på insidan, utsidan och strösslas försiktigt över snön.
Svischande över själen vispar sedan klockan chokladmousse, lustgas och buskittel över hela ansiktet och lördagen blir en enda skrattspegel av livspirr som sprider sig bortom lagar, förordningar eller hänsyn till människor som kanske har en dålig dag eller så.
Ingenting håller sig på plats och allt är på rätt ställe så länge man tittar på nuet. Från tramsfyrbokstavsshopping till lagommatlagning till populärljudande passion till pausfågelavbrott till kroppslavaström till mjukplanering till pulsavtagande lyckovila till bästa sömnen och leendet som inte går att sudda ut ens när klockan ringer klockan sex.
Jag tror jag blir lite livsreligiös!

Det är inte jobbigare att leva i den ständiga oväntadheten, bara annorlunda.
Och visst är det svårt allt det där med väntan, ogenomförandet, oplanerandet, ovissheten och att leva mitt i känslan att en del inte riktigt går att kombinera.
Visst är det svårt att inte leverera, inte ha full kontroll, att inte ta bort allt som gör ont och är ivägen.
Men vad spännande det är att hugga tillfällen i flykten, vara nu och ta enkla beslut utan att alltid ha täckt in alla framtidsscenarion.

Kväljningarna över den tomma smaken får det att fnurra i huvudet och frön av självförakt yr ner i lungorna av varje andetag tills jag hostar av självömkan.
Löpsteget var raskt och istället för att glädjas åt framstegen ger jag spegelblicken dödsblicken för att jag inte stod upp för mitt uppgraderade jag.
Jag skriker ”integritetsbrist” med stora, röda, målade bokstäver på min allra största självföraktsvägg.
Frihetsduvan på min vänstra axel vrider sig i överlevnadskramper och skriker ”Mänsklighet”, ”Fantastisk insats” och ”10 procents bom är faktiskt 90 procents träff är faktiskt en tusenfaldig förbättring”.
Svedda vingar borrar genom näsborrarna men snöpuls, vackra kramper, sällskapssjuka kvällssamtal, längtan och kaskader av kärlek borrar tillbaka och i virrvarr där ingen vet vem som vann var det iallafall inte framtiden som förlorade.

Så attackerar önskan att vara totalt ansvarslös med all kraft.

Fuck you, fuck you and fuck you.

Säga upp mig från jobbet utan plan.
Bränna krediten dra till Indien och ansluta till kompisens kompis fast jag egentligen inte känner henne.
Bara låsa in mig och spela TV-spel i tre veckor.
Ha oskyddat sex och se hur det går.

Låta bli att planera, jämka och kompromissa.

Kasta mobiltelefon och väckarklocka i närmsta vattendrag och se hur lång tid det tar för "dem" att leta upp mig.

Inte dammsuga, inte diska, inte tvätta mig. Planka överallt, stjäla och bedra.

Skita i allt och se om jag då är värd ett vänligt ord och om någon tar hand om mig.

Jag satt och talade med en gammal vän igår som flyttat för långt för att fungera som vänn i vardagen.
För jag är för beroende av ögonkontakt, fniss och buff.

Allt har hänt sedan vi pratade ordentligt senast.
Skilsmässa, giftermål, ihopflytt, isärflytt, särboskap, samboperiod, bonusförälder, kamp, kärlek och nya sätt att vara föräldrar. Och begravning av farmor.

Ibland går förändring fort. Ibland för att man vill, ibland för att man måste.
För mig har det varit båda.

Och förändringarna är inte slut.
Jag vill ständigt vara i rörelse med en fot men behöver stå tryggt med den andra.
En fot i taget stegar jag.
Trygg, rädd, lockad, nyfiken, glad och besviken.
Ständigt.

Vi talade om att jag nog var det som i en annan kontext kallas sökare. Jag hade fräckheten att peka ut en till och hävdade att vi var svåra att leva med. Ständigt en del missnöje som måste mättas med förändring.

Trygghet och likhet som ger vila.
Missnöje som ger energi och kraft.

Det var inte 2008 som gjorde att vi står där vi gör idag. Det var vägen till 2008.

Jag sade många gånger att 2009 skulle bli ett jävla år, men att 2010 skulle bli fantastiskt.

Nu är det 2010. En nu nollpunkt på ett sätt. Mitt i livet på ett annat.

Jag ska se till att 2010 blir ett fantastiskt år.

Genom lösenorden söker jag min gant och när jag blundar duger det inte.
Är träningen, julklapparna och mutorna nyckel till första låset? Låsen till genvägarna i labyrinten.
Vad vet jag.
Men jag vet att människorna i mitt mikrokosmos är de positiva laddningarna i min polvända atommodell.
Känslan av att veta att det finns terapihörnor att ta till vid behov ger hela tiden något slags lugn efter att första pulstoppen lagt sig.
Det kommer alltid tillfällen att skapa förändring och bygga sin riktning mot den hoppfulla omöjligheten.
Och vart jag än kliver hittar jag nya och gamla själar som är skumgummin och bilbälten mot den vassa otryggheten i lyckans konstans.
På berget vaktar kärleken i vars sken labyrinten eroderar.

Det är ett snyggt sammelsurium av kärlek, ilska, bekräftelsebehov, sorg, ensamhet och samhörighet som samsas i bröstet.
Från tillgänglighetens vagga där längtan studsar mellan väggarna återfaller jag i ungdomsbeteenden och listorna är annorlunda liknande med någon nolla till.
Väskan står oanvänd och en onödigt klok kvinna sa att det är känslorna som ska accepteras för det långsiktiga välmåendet och samtidigt som det är fantastiskt sliter livet mig i småbitar.
Oproduktiv kraftansamling till kvällskonflikt och istället för att ge samtalet en chans känner jag hur jag samlar mig till att slå våldsamt tillbaka utan att fråga först.
Kanske går vägen till att våga vara jag via att bli någon jag inte kan stå för att jag är. Småaktighet, ilska, elakhet, grymhet, tjuvnyp, feghet och ynklighet kanske är den dynamit som krävs för att spränga mitt politiskt korrekta.
Imorgon lämnar kanske ytterligare en älskad min vardag och befolkningsotätheten trampar mina tånaglar blåa. Det går så bra så länge jag låtsas och sedan studsar självförtroendet som stenkulor ner för trapphusets ekon och hjärtat blir sig som vanligt aldrigt mera likt.

Om kris är utveckling är jag snart fjäril en stund.
Mannen jag lever med är en emotionellt begåvad kille även om han inte pratar så mycket om det.
Vilken begåvning att känna hur man vill ha det, ändra det som inte är bra, skippa politiken och undra hur vi gör med X-boxen som vi äger halva var.
Det var mycket allvar som väcktes med funderingen, trots att den inte var nära färdig.
Har jag förmågan att få människor att känna sig hemma? Är jag en emotionell tåfjutt i min kommunikation? Har jag bokstavskombinationer i mitt psyke som bara går på det uttalade och golvar mig och relationer när krisen kommer?
Borde jag göra avtryck i människors liv och lämna efter mig detta pärlband av separationer?
Hos människorna jag älskar, är jag för ovarsam eller för försiktig?
Hur tar jag mig ur komfortzonen och pratar om det som brinner med blödande, brinnande hjärta utan att innan veta vad jag vill och vart det barkar?
Orkar jag med alla dessa bakslag eller vore lobotomi en bra grej?
Låt mig vara ifred för min stora hjärna.

Fantastisk utsikt över Stockholm som kromar sig i rött och orange. Jag sitter och lyssnar på en man i 40-årskris. Med familj som nästan separerat och en gång börjat sälja huset och bara med den saknade orken att fullfölja.
Separationsviljan samhör och två kompetenta, eftertänksamma människor sitter med varsin feghet inför att separera utan alternativ. På ett sätt har jag varit modig. På ett annat är han.
Tänk hur krisen är en samtals- och hjärteöppnare och hur den egna svagheten nästan alltid är en fribiljett till att få röra andra människors skörhet med fingertopparna.
Skör är också värmen som laddar påslakanen och signalen som vibrerar väckte mig inte alls och även idag går det inte att få stegen att bli tillräckligt många och snabba för att komma varken till en professionell morgon eller eftermiddag.
Tänk att jag i min enfald nästan bestämmer hur utan att kunna göra det varken för det ena, andra eller tredje.
Tre var de också i min äldsta familj och nu ska jag gå och se skit för att jag känner mig skyldig för att jag inte ville och när det inte skadar borde det väl vara helt okej.
Eller så är det avgrund som ruvar och det gäller att knyta det som knytas kan.

Efter att jaget varit mitt eget viktbälte som gör stegen tyngre att gå än vad tyngdkraften förtjänar beskyllas för så kommer något som lägger tillbaka mattan under fötterna.
En dag senare har jag badat i mjukmedel, tittar kärleksfullt på klädhögen i hallen, triviagrinat mjukskönt framför TV:n som jag inte ville ha och hjärtat har behängts med allvarligt filmtips från cool vän.
Hårstråt som lekte mig ur min egen hjärna hittade jag på kanten, plast ska inte ha riktigt så mycket halka men händer och bröstkorg gör mig lyckligare än vilket realtidspussel som helst.
Tanketetris överlistas alltid av ljudet av andning, utmaningarna är ointressanta när stigarna leker på insidan och kärleken ger dagljus över bilderna som bara ses med fingertopparna.

Tystnaden som igår dånade genom ansträngda tankemuskler kompar idag vemodig glädje och trummar in budskap om svackor som alltid vänder och nu som kan vara som vilken ljus spekulativ framtid som helst.

Så tar längtan fart och sätter sig längst borta på hävstången och sätter hjärtat i press.
Längtan är bort, längtan är hem och det är en av dagarna när mitt eget sällskap inte duger och jag har papper att skriva på och konflikten kör ångvält över mina skrivarfingrar.
Kanske är det därför jag städar i hörnen och tror att andra också blir lugnare av att smuts och noppor inte förorenar luften, -för visst är det lite svårt att andas.

Mannen jag älskar blixtrar i ögonblicksblänk och det måste väl få vara så att otillgängligheten måste få finnas där. Det är ju trots allt inte en relation där jag ska gå först.

Och min otålighet som jag hellre sätter andras etiketter på för det är ju enklare om andras behov är omöjliga.

Om störst av allt är kärleken, hur stor är den då?

Först var det lådan med stekspadar. Behöver du någon i stål? Jag vill ha den med ring att hänga på krok?
Sedan pepparkaksformarna. Jag väljer ekorren. Du väljer dubbelhjärtat. Jag väljer spöket. Du väljer dinosaurien. Och så vidare. Tillslut kommer det där obehagliga. "Du kan få resten om Du vill".
Det är samma sak som i mellanstadiets lagdelande. Du kan få resten om du vill. De där som inte är värda något.
Det är bara den som uttalar orden som är en vinnare. Alla andra förlorar.
Bara den som har statusen, makten och självsäkerheten att uttala "Jag har allt jag behöver för att vinna" är vinnare redan när han säger det.

Stadsturistjag tar hissen upp till din hjässa. Försiktigt knackar du hål på mitt skal och jag rinner nerför dina rulltrappor en i taget. Sköljer bort dagens damm och skrän.
Sällskapet har fel och tycker inte alls att "The problem perspective" är intressant och jag njuter av de rosa och bruna lådorna.
Själen växlar från djup- till REM-sömn och vi cirklar kring varandra.
På plan fem, eller sex...jag minns inte exakt var...börjar vi titta varandra i ögonen, blinka nyvaket och jag vet att nuet bjuder upp till dans. Stilla på utsidan, vildsint på insidan.
Det är något med den här platsen, med människorna. Det är som att huden är öppnare, axlarna barare, nackarna mjukare, ögonen djupare och själarna svettigare.
Eller så är det bara jag. Som dånar av perspektiven och fuktas av lusten. Mina händer självspelar och när jag blundar smeker jag flera av människorna som går omkring och blir en del av konsten jag tittar på.
Mitt i min och Momas dans kommer caféet. Jag har sett fram emot dess chokladglass och päronte. Jag blir först besviken när de slutat med denna min mest omtalade efterrättskombination. Sedan får jag min pistageglass och kanderade nötter. Det är som att kyssa sin förälskelse på ett nytt sätt. Jag trodde jag visste hur det kändes att kyssas och så hittar jag nya kroppsdelar att pirra med, ny hud att vibrera och nya erogena zoner att drömma om.
Ta hit mig igen och förför mig.

4 tv-program jag brukar se: Eh...har ingen TV.

4 saker jag gjorde i går: Åkte tåg, kysstes, blev bjuden på mat, snarkade (kanske) högt på en föreläsning

4 saker som står på min önskelista: Egen lägenhet, mer fritid men människorna jag tycker om, förstå vilka relationsformer jag vill leva i, bättre balans mellan förmåga och ödmjukhet.

4 saker jag avskyr: Kedjebrev, krav från historien, energidränering, när pengarna är slut.

4 saker jag tycker om att göra: Ting som kortsluter min hjärna som: dans på scen, att ge orgasm, att vara med när någon utvecklas stort, att få kroppsvärme mot hud.

4 saker jag åt i går: Pasta, soltorkad tomat, mjölkchoklad med dajm, fantastisk choklad med mint.

4 bloggar jag utmanar: Ingen, jag hatar ju kedjebrev.

Här går jag och säger att jag inte lever i planen.

Hycklare!

Kanske har jag gjort det tyst bakom kulisserna. För en stund omdefinierat mina dagar från vakum till liv.
Inga större händelser har skett i det yttre, men alla stora händelser sker ju i det inre.
Jag tycker jag är (för?) duktig att inte leva i historien, men jag har allt svårare att inte leva mer i planen än i jaget.

Jag fortsätter träna på konsten att leva med kroppen, med närvaron och i flödet.

Planidéerna från hjärnan kommer och knackar på dörren flera gånger varje dag för att be om att få tala allvar, förnuft eller åtminstone lite tydlig ordning och reda med hjärtat. Vad som görs åt det är det ingen som berättar för mig så jag vet inte.

Så jag får inga svar av mig själv var jag står vad gäller ansvar, löften, ärlighet, öppenhet, krav och förväntningar.
Från att ha varit Principfast till moraliskt slime.