brainflakes

En växande känsla av att jag är priviligierad och har det svårt. Jag är ett i-landsproblem personifierat. Det konstruerade problemet.

Mitt privilegium underkänner min rätt till att ha bekymmer.

Eller?

Människor som stänger dörren för den som älskade 8+ av tio och trodde hon var älskad tillbaka.

Människor som stänger dörren för vänner när den älskade måste skyddas i ett eget rum.
Människor som stänger dörren för älskad när en annan älskad går före.

Människor som blir avundsjuka och svartsjuka trots att det inte finns något skäl.

Är kärleken felkonstruerad eller är det bara jag som har en defekt som inte förstår och kan hantera?

Får jag tycka att Du är vacker? Jag menar inget med det mer än att jag vill njuta av det.
Finns det någon viktigare eller vackrare än att vilja vila sig med en människa för att hon bara är?

Ja, att vara konsekvent.

Våndan att välja mellan utlandssemester och lyxkonsumtion.
Våndan av att välja mellan ett välbetalt jobb eller ett annat.
Våndan av att kasta sig ut med bröstkorgen som enda fallskärm med risk att leva i sanning med sig själv i okänt sammanhang.
Eller att leva kontrollerat i välkänt missnöje med självet som dödkött.

Spegelbilden som symbol över att välja att spela mig själv före att vara mig själv.

Så mitt på blankaste eftermiddagen ringer det allra mest våldsamma långhåriga monstret och ber om ursäkt. Nästan kvittrande och glatt. Älskade jävla unge. För ett ögonblick viner begäret efter skam genom hämnd-synapsen. Sedan ringer gammelmormors anti-skamresonemang genom huvudet och jag berättar att jag blev ledsen, men bad om ursäkt för mitt obalanserade motangrepp.
Minimonstret i lockigt hår verkar förstå utan att kräla. -Visst är det så det ska va'.

På löpande band sedan kalenderbitarna ringt och småälskat mig.

Svarta molnet är för dagen bortknuffat mot horisonten. Det är viktigt att det inte är förträngt till helgen men det är skönt att inte sitta i dess strypgrepp.

Tack världen för att Du innehåller balans.

Kyss mina synder farväl och ta med mitt ärriga hjärta i Dig till vår gemensamma ensamhet.

Arg så att det gör ont i bröstet.

Hela skalan från den där flisorna ryker och dödsförhoppning uttalats. Till den där all arghet, besvikelse och frustration loopar på insidan av hjärtat elsystem.

Människor säger att det är så skönt att bli arg men jag bara hatar det. Jag vill inte förlikas med den jag blir, jag kan inte släppa det milda hatet mot människor och jag gör människor illa. Antingen mig själv eller andra.

Sedan blir jag trött och apatisk. Jag vill inget. Tappar all påhittighet och lyckas inte distrahera mig.

Distraktion denna fantastiska uppfinning jag inte har tillgång till.


Jag försökte gå en promenad ner på stan idag och det var mest i onödan. Inte blev jag glad för det.

Ständigt propagerar jag för "olika människor för olika saker". Men hur gör man när man har en handfull fantastiska människor för annat bruk och saknar människan för dagens förtvivlan och för tankevurpan som fastnat i flugpapper. Jag vet vem jag vill ha men hon har sagt nej till mig i kris en gång och jag utsätter mig inte för det igen.

"Du är en av dem som ihärdigast har lyssnat på mina funderingar nära där jag befunnit mig.
I ett par andra polarrelationer har jag just blivit sårad av omöjligheten att nå fram.
Så kanske på grund att jag är i fight i så många relationer så hör jag mest "Jag vill inte ha några överraskningar från Dig! -Backa!".

Antingen är jag utmattad av yttre och inre gräl eller så tycker jag bara om Dig.
Antagligen är jag överkänslig.

Hoppas vi lyckas prata bra om det jag trodde var överraskning som Du definierar som hemlighetsmakeri.

Antingen lever vi i missförstånd eller konflikt."

*send*

*rädd*