brainflakes

Det är ett snyggt sammelsurium av kärlek, ilska, bekräftelsebehov, sorg, ensamhet och samhörighet som samsas i bröstet.
Från tillgänglighetens vagga där längtan studsar mellan väggarna återfaller jag i ungdomsbeteenden och listorna är annorlunda liknande med någon nolla till.
Väskan står oanvänd och en onödigt klok kvinna sa att det är känslorna som ska accepteras för det långsiktiga välmåendet och samtidigt som det är fantastiskt sliter livet mig i småbitar.
Oproduktiv kraftansamling till kvällskonflikt och istället för att ge samtalet en chans känner jag hur jag samlar mig till att slå våldsamt tillbaka utan att fråga först.
Kanske går vägen till att våga vara jag via att bli någon jag inte kan stå för att jag är. Småaktighet, ilska, elakhet, grymhet, tjuvnyp, feghet och ynklighet kanske är den dynamit som krävs för att spränga mitt politiskt korrekta.
Imorgon lämnar kanske ytterligare en älskad min vardag och befolkningsotätheten trampar mina tånaglar blåa. Det går så bra så länge jag låtsas och sedan studsar självförtroendet som stenkulor ner för trapphusets ekon och hjärtat blir sig som vanligt aldrigt mera likt.

Om kris är utveckling är jag snart fjäril en stund.
Mannen jag lever med är en emotionellt begåvad kille även om han inte pratar så mycket om det.
Vilken begåvning att känna hur man vill ha det, ändra det som inte är bra, skippa politiken och undra hur vi gör med X-boxen som vi äger halva var.
Det var mycket allvar som väcktes med funderingen, trots att den inte var nära färdig.
Har jag förmågan att få människor att känna sig hemma? Är jag en emotionell tåfjutt i min kommunikation? Har jag bokstavskombinationer i mitt psyke som bara går på det uttalade och golvar mig och relationer när krisen kommer?
Borde jag göra avtryck i människors liv och lämna efter mig detta pärlband av separationer?
Hos människorna jag älskar, är jag för ovarsam eller för försiktig?
Hur tar jag mig ur komfortzonen och pratar om det som brinner med blödande, brinnande hjärta utan att innan veta vad jag vill och vart det barkar?
Orkar jag med alla dessa bakslag eller vore lobotomi en bra grej?
Låt mig vara ifred för min stora hjärna.

Fantastisk utsikt över Stockholm som kromar sig i rött och orange. Jag sitter och lyssnar på en man i 40-årskris. Med familj som nästan separerat och en gång börjat sälja huset och bara med den saknade orken att fullfölja.
Separationsviljan samhör och två kompetenta, eftertänksamma människor sitter med varsin feghet inför att separera utan alternativ. På ett sätt har jag varit modig. På ett annat är han.
Tänk hur krisen är en samtals- och hjärteöppnare och hur den egna svagheten nästan alltid är en fribiljett till att få röra andra människors skörhet med fingertopparna.
Skör är också värmen som laddar påslakanen och signalen som vibrerar väckte mig inte alls och även idag går det inte att få stegen att bli tillräckligt många och snabba för att komma varken till en professionell morgon eller eftermiddag.
Tänk att jag i min enfald nästan bestämmer hur utan att kunna göra det varken för det ena, andra eller tredje.
Tre var de också i min äldsta familj och nu ska jag gå och se skit för att jag känner mig skyldig för att jag inte ville och när det inte skadar borde det väl vara helt okej.
Eller så är det avgrund som ruvar och det gäller att knyta det som knytas kan.

Efter att jaget varit mitt eget viktbälte som gör stegen tyngre att gå än vad tyngdkraften förtjänar beskyllas för så kommer något som lägger tillbaka mattan under fötterna.
En dag senare har jag badat i mjukmedel, tittar kärleksfullt på klädhögen i hallen, triviagrinat mjukskönt framför TV:n som jag inte ville ha och hjärtat har behängts med allvarligt filmtips från cool vän.
Hårstråt som lekte mig ur min egen hjärna hittade jag på kanten, plast ska inte ha riktigt så mycket halka men händer och bröstkorg gör mig lyckligare än vilket realtidspussel som helst.
Tanketetris överlistas alltid av ljudet av andning, utmaningarna är ointressanta när stigarna leker på insidan och kärleken ger dagljus över bilderna som bara ses med fingertopparna.

Tystnaden som igår dånade genom ansträngda tankemuskler kompar idag vemodig glädje och trummar in budskap om svackor som alltid vänder och nu som kan vara som vilken ljus spekulativ framtid som helst.

Så tar längtan fart och sätter sig längst borta på hävstången och sätter hjärtat i press.
Längtan är bort, längtan är hem och det är en av dagarna när mitt eget sällskap inte duger och jag har papper att skriva på och konflikten kör ångvält över mina skrivarfingrar.
Kanske är det därför jag städar i hörnen och tror att andra också blir lugnare av att smuts och noppor inte förorenar luften, -för visst är det lite svårt att andas.

Mannen jag älskar blixtrar i ögonblicksblänk och det måste väl få vara så att otillgängligheten måste få finnas där. Det är ju trots allt inte en relation där jag ska gå först.

Och min otålighet som jag hellre sätter andras etiketter på för det är ju enklare om andras behov är omöjliga.

Om störst av allt är kärleken, hur stor är den då?

Först var det lådan med stekspadar. Behöver du någon i stål? Jag vill ha den med ring att hänga på krok?
Sedan pepparkaksformarna. Jag väljer ekorren. Du väljer dubbelhjärtat. Jag väljer spöket. Du väljer dinosaurien. Och så vidare. Tillslut kommer det där obehagliga. "Du kan få resten om Du vill".
Det är samma sak som i mellanstadiets lagdelande. Du kan få resten om du vill. De där som inte är värda något.
Det är bara den som uttalar orden som är en vinnare. Alla andra förlorar.
Bara den som har statusen, makten och självsäkerheten att uttala "Jag har allt jag behöver för att vinna" är vinnare redan när han säger det.

Stadsturistjag tar hissen upp till din hjässa. Försiktigt knackar du hål på mitt skal och jag rinner nerför dina rulltrappor en i taget. Sköljer bort dagens damm och skrän.
Sällskapet har fel och tycker inte alls att "The problem perspective" är intressant och jag njuter av de rosa och bruna lådorna.
Själen växlar från djup- till REM-sömn och vi cirklar kring varandra.
På plan fem, eller sex...jag minns inte exakt var...börjar vi titta varandra i ögonen, blinka nyvaket och jag vet att nuet bjuder upp till dans. Stilla på utsidan, vildsint på insidan.
Det är något med den här platsen, med människorna. Det är som att huden är öppnare, axlarna barare, nackarna mjukare, ögonen djupare och själarna svettigare.
Eller så är det bara jag. Som dånar av perspektiven och fuktas av lusten. Mina händer självspelar och när jag blundar smeker jag flera av människorna som går omkring och blir en del av konsten jag tittar på.
Mitt i min och Momas dans kommer caféet. Jag har sett fram emot dess chokladglass och päronte. Jag blir först besviken när de slutat med denna min mest omtalade efterrättskombination. Sedan får jag min pistageglass och kanderade nötter. Det är som att kyssa sin förälskelse på ett nytt sätt. Jag trodde jag visste hur det kändes att kyssas och så hittar jag nya kroppsdelar att pirra med, ny hud att vibrera och nya erogena zoner att drömma om.
Ta hit mig igen och förför mig.

4 tv-program jag brukar se: Eh...har ingen TV.

4 saker jag gjorde i går: Åkte tåg, kysstes, blev bjuden på mat, snarkade (kanske) högt på en föreläsning

4 saker som står på min önskelista: Egen lägenhet, mer fritid men människorna jag tycker om, förstå vilka relationsformer jag vill leva i, bättre balans mellan förmåga och ödmjukhet.

4 saker jag avskyr: Kedjebrev, krav från historien, energidränering, när pengarna är slut.

4 saker jag tycker om att göra: Ting som kortsluter min hjärna som: dans på scen, att ge orgasm, att vara med när någon utvecklas stort, att få kroppsvärme mot hud.

4 saker jag åt i går: Pasta, soltorkad tomat, mjölkchoklad med dajm, fantastisk choklad med mint.

4 bloggar jag utmanar: Ingen, jag hatar ju kedjebrev.

Här går jag och säger att jag inte lever i planen.

Hycklare!

Kanske har jag gjort det tyst bakom kulisserna. För en stund omdefinierat mina dagar från vakum till liv.
Inga större händelser har skett i det yttre, men alla stora händelser sker ju i det inre.
Jag tycker jag är (för?) duktig att inte leva i historien, men jag har allt svårare att inte leva mer i planen än i jaget.

Jag fortsätter träna på konsten att leva med kroppen, med närvaron och i flödet.

Planidéerna från hjärnan kommer och knackar på dörren flera gånger varje dag för att be om att få tala allvar, förnuft eller åtminstone lite tydlig ordning och reda med hjärtat. Vad som görs åt det är det ingen som berättar för mig så jag vet inte.

Så jag får inga svar av mig själv var jag står vad gäller ansvar, löften, ärlighet, öppenhet, krav och förväntningar.
Från att ha varit Principfast till moraliskt slime.

När kroppen försöker sträcka sig låter den som spagetti som bryts men jag försöker att se ut som en katt. Det går sådär. -Utom när du ser på.

Jag gick med heliumballonger fulla med magfjärilar bakom ögonlocken på släp i blanka presentsnören och smådrömde. Jag tänkte att jag lite coolt skulle be om hjälp att prova ett par jeans eller en skjurta, ja faktiskt vad som helst.
Plockade fram vad jag mindes om de olika affärerna och bläddrade bland provrumskorten som filmisar, jämförde, drömde, tänkte och planerade oplanerbara dåd.
Jag tänkte Du skulle komma och kika in och jag skulle ta din hand i min och dra dig innanför skynket.
Där skulle jag kyssa dig som du kysst mig i gränden där med yrsnön och mörkret skulle vara fullt av hud, varm mun och slingrande fingrar och jag skulle le mot himlen och dagen skulle inte vara sig lik för tidsperspektivet skulle åka rutschkana och skratta utan att ens fundera på ingenjörens tid.

Ljuset stickande i ögonen och betongfärgerna höll drömförslagen på skam och vi gick bara och satte oss.

Jag minns inte mycket av vad som hände på vägen bara att när du föreslog att vi inte skulle kyssas mer så sa jag okej för att jag ville att det skulle få vara precis så som du ville och allt pekade på att det var det fönuftigaste i världen och förnuft är ju det som får världen att gå runt och världen måste ju gå runt och det ska vara förnuftigt och om alla är trygga blir ju världen en bättre plats och jag har dragit ett strå till stacken och världen blir än bättre plats att leva på i cirklar.
Jag fick hicka och vägen låg plötsligt där med förnufttig sand och man kunde inte längre kunde åka spark och då var det ju bra för då skulle ju ingen halka.
Ingen skulle skratta men det var ju underordnat att ingen skulle gråta.

Jag har varit ledsen många gånger för det.


Snöflingor är utomhuskyssarna.
Förnuftsreflexen är på KU-förhör.

Ilskans taggtråd river i min kropp och jag har inga ursäkter.
Jag blixtrar av elakheter och verbalslår omkring mig.
De skyddslösa kan inte öppna munnen utan att jag slår tillbaka.

Tålamodet som varit en av mina signum är helt bortblåst och jag är arg så att det gör ont i mig.
Det finns ingen rim och reson och jag öppnar fler vapenskåp ju längre diskussionen pågår.

Inte ens artighet och respekt upprätthålls utan jag fortsätter hamra tills motståndaren inte ens sprattlar av slagen.

Jag går utan att vänta på bekräftelse att det är okej.

Jag är ond.
Skjut mig.

Nyduschad kryper jag i säng och det är iskallt i rummet, kallt mellan lakanen och det känns som att tiden stelnar min kropp med evig permafrost.
Otåligheten river i min hud och kalendern hånler med armarna i kors och en uppsyn som säger att här finns inga kompromisser och det krökta rummet är en fin teori som inte går att få beställa ens på kredit.

Så plötsligt skjuter ord sönder en kylklamp eller två.

Otåligt väntar jag på innervåren.

Hur gör man när man slutar vilja vara empatisk fast man samtidigt måste?
Hur gör man när man inte kan sluta älska fast det vore det mest praktiska?
Eller inte vill.

Svart hjärta. Rött hjärta.
Polkagris? Fast med lakrits?
Lakrits är äckligt.


Jag vill ha ett hjärta som är kärleksrött och mer vitt.
Och så vill jag ha tillbaka min gamla gloria som jag brukade klä ut mig i.

Fast jag kan skippa glorian bara mitt hjärta blir rensköljt.