brainflakes

Om kris är utveckling är jag snart fjäril en stund.
Mannen jag lever med är en emotionellt begåvad kille även om han inte pratar så mycket om det.
Vilken begåvning att känna hur man vill ha det, ändra det som inte är bra, skippa politiken och undra hur vi gör med X-boxen som vi äger halva var.
Det var mycket allvar som väcktes med funderingen, trots att den inte var nära färdig.
Har jag förmågan att få människor att känna sig hemma? Är jag en emotionell tåfjutt i min kommunikation? Har jag bokstavskombinationer i mitt psyke som bara går på det uttalade och golvar mig och relationer när krisen kommer?
Borde jag göra avtryck i människors liv och lämna efter mig detta pärlband av separationer?
Hos människorna jag älskar, är jag för ovarsam eller för försiktig?
Hur tar jag mig ur komfortzonen och pratar om det som brinner med blödande, brinnande hjärta utan att innan veta vad jag vill och vart det barkar?
Orkar jag med alla dessa bakslag eller vore lobotomi en bra grej?
Låt mig vara ifred för min stora hjärna.

Fantastisk utsikt över Stockholm som kromar sig i rött och orange. Jag sitter och lyssnar på en man i 40-årskris. Med familj som nästan separerat och en gång börjat sälja huset och bara med den saknade orken att fullfölja.
Separationsviljan samhör och två kompetenta, eftertänksamma människor sitter med varsin feghet inför att separera utan alternativ. På ett sätt har jag varit modig. På ett annat är han.
Tänk hur krisen är en samtals- och hjärteöppnare och hur den egna svagheten nästan alltid är en fribiljett till att få röra andra människors skörhet med fingertopparna.
Skör är också värmen som laddar påslakanen och signalen som vibrerar väckte mig inte alls och även idag går det inte att få stegen att bli tillräckligt många och snabba för att komma varken till en professionell morgon eller eftermiddag.
Tänk att jag i min enfald nästan bestämmer hur utan att kunna göra det varken för det ena, andra eller tredje.
Tre var de också i min äldsta familj och nu ska jag gå och se skit för att jag känner mig skyldig för att jag inte ville och när det inte skadar borde det väl vara helt okej.
Eller så är det avgrund som ruvar och det gäller att knyta det som knytas kan.

Efter att jaget varit mitt eget viktbälte som gör stegen tyngre att gå än vad tyngdkraften förtjänar beskyllas för så kommer något som lägger tillbaka mattan under fötterna.
En dag senare har jag badat i mjukmedel, tittar kärleksfullt på klädhögen i hallen, triviagrinat mjukskönt framför TV:n som jag inte ville ha och hjärtat har behängts med allvarligt filmtips från cool vän.
Hårstråt som lekte mig ur min egen hjärna hittade jag på kanten, plast ska inte ha riktigt så mycket halka men händer och bröstkorg gör mig lyckligare än vilket realtidspussel som helst.
Tanketetris överlistas alltid av ljudet av andning, utmaningarna är ointressanta när stigarna leker på insidan och kärleken ger dagljus över bilderna som bara ses med fingertopparna.

Tystnaden som igår dånade genom ansträngda tankemuskler kompar idag vemodig glädje och trummar in budskap om svackor som alltid vänder och nu som kan vara som vilken ljus spekulativ framtid som helst.

Så tar längtan fart och sätter sig längst borta på hävstången och sätter hjärtat i press.
Längtan är bort, längtan är hem och det är en av dagarna när mitt eget sällskap inte duger och jag har papper att skriva på och konflikten kör ångvält över mina skrivarfingrar.
Kanske är det därför jag städar i hörnen och tror att andra också blir lugnare av att smuts och noppor inte förorenar luften, -för visst är det lite svårt att andas.

Mannen jag älskar blixtrar i ögonblicksblänk och det måste väl få vara så att otillgängligheten måste få finnas där. Det är ju trots allt inte en relation där jag ska gå först.

Och min otålighet som jag hellre sätter andras etiketter på för det är ju enklare om andras behov är omöjliga.

Om störst av allt är kärleken, hur stor är den då?