brainflakes

Rädslan för att ha olika agendor i en leder ofta till att båda sticker huvudet i sanden för att skydda det ömtåliga som finns i ömhet, kärlek, trygghet och gemensamhet.

Sedan anar man att agendorna är olika och fortsätter sticka huvudet i sanden, för man vet hur ömtålig man är.

Så lever man i förnekelse med en långsamt krypande men med tiden våldsamt nedslående rädsla.


Sällan kommer jag till insikten att självförnekelse och passiv lögn i längden är värre.

För efteråt lär jag mig alltid att ömtåligheten är ett tunnt skal och alltid övervinns med oöm uppriktighet.


Ge mig sanningen och lärdomen. Gratis tack!