brainflakes

Här vill jag vara.

Växlande mellan att vara generös med sina barn och i förtvivlan krishantera samma relation. Krishantera i djup oro.

Vara ledsen bortom greppbarhet över att en nära lämnar skeppet för att hen inte kunde tryggas med våra förmågor och känna skuld över det. Samtidigt som jag också är stolt över att ha lyckats vara ett trappsteg i en ung människas liv. Lagt ett litet strå till stacken.

Sitta i timmar med en kär vän och bara prata om allt och lyssna när hon lägger lager på lager av kärlek, trygghet, glädje i sitt liv. Promenerar ett halvt steg före eller efter. Hon tittar på hårgelé och jag pratar om kärleken som inte fick vara. Det enkla får vara bredvid det svåra. Det komplexa bedvid det triviala.
Semester för ett tovigt själsnystan.

Ligga i timmar och prata om gamla ouppklarade relationshål. Vi liknar oss vid glass som ska delas och vi hittar inget sätt att dela den på ett sätt så vi båda tycker det är rättvist. Vi fnissar över våra tillkortakommanden. Jag grinar av lättnad och vi både förstår varandra som skratt och långhalm och lever med en känsla av att vi aldrig kommer förstå varandra.
Kärleken är vår bro och kvicksand där det inte finns någon meny där jag kan beställa när den ska vara vilket.
Närmast ska vi hantera hur man städar ut ett rum efter en älskad. Därefter fortsätta lägga pussel med hur vi ska vara med varandra, vara med andra och vandra kring annat.


Känslor är en drog jag inte vill vara utan. Jag är girig.