Yoda kastad i vattnet
Som ett vattenplask jag mig känner.
Hög fart i fritt fall som krockar med det fullständigt stillastående, spegelblanka och lugna.
En del tankar rusar framåt i hundraåttio kompletta med stressfartränder och vässade kofångare. De är substanslösa och innehåller mest jobbmissnöje som borde gå att sparka ut ur huvudet på bestämda tider. Men det luktar bränt gummi där de drar fram även kvällar och nätter.
Andra tankemekanismer vickar fram mig i gondolfart och ställer blicken i apatiläge. Det ekar tomt när man knackar på.
Dessa två och många fler desintellektuella intellekt krockar när en kastad Yoda plöjer i ilsken fart genom ytspänningen och allt krockar.
Inget och allt hänger ihop som om jag vore styrd med dubbelkommando av ett schizofrent jag som inte känner till något sant och allorstädes närvarande gemensamt.
Jobbet genomsyras av min stora besvikelse över att inte få med det jag vet behövs i projekten som snöbollsrullar in under nästa år...och frustrationen över att bli motarbetad av människor som är outbildad på områdena som jag försöker förändra. Jag vet att jag har rätt mycket och det tar så mycket energi att arbeta med att överbevisa ett motståndarlag på varje punkt av min 490 punkter långa lista.
Och varje dag på väg ut från sjöslaget om dagarna är orken slut och när jag ska börja med de relationer som är viktiga stupar relationsbygget på praktikaliteter som disk och triviala konflikter jag inte orkar ta mig an.
Vad gör man när det är slut i tuben för konfliktenergi? Låter konflikterna ligga på glöden och hoppas att de inte tar eld?
Rummen för vila känns nästan utom räckhåll fast jag vet att de finns där och människorna som ger mig det finns där på något sätt redo. Det känns fantastiskt så jag fäller en liten tår.
Hög fart i fritt fall som krockar med det fullständigt stillastående, spegelblanka och lugna.
En del tankar rusar framåt i hundraåttio kompletta med stressfartränder och vässade kofångare. De är substanslösa och innehåller mest jobbmissnöje som borde gå att sparka ut ur huvudet på bestämda tider. Men det luktar bränt gummi där de drar fram även kvällar och nätter.
Andra tankemekanismer vickar fram mig i gondolfart och ställer blicken i apatiläge. Det ekar tomt när man knackar på.
Dessa två och många fler desintellektuella intellekt krockar när en kastad Yoda plöjer i ilsken fart genom ytspänningen och allt krockar.
Inget och allt hänger ihop som om jag vore styrd med dubbelkommando av ett schizofrent jag som inte känner till något sant och allorstädes närvarande gemensamt.
Jobbet genomsyras av min stora besvikelse över att inte få med det jag vet behövs i projekten som snöbollsrullar in under nästa år...och frustrationen över att bli motarbetad av människor som är outbildad på områdena som jag försöker förändra. Jag vet att jag har rätt mycket och det tar så mycket energi att arbeta med att överbevisa ett motståndarlag på varje punkt av min 490 punkter långa lista.
Och varje dag på väg ut från sjöslaget om dagarna är orken slut och när jag ska börja med de relationer som är viktiga stupar relationsbygget på praktikaliteter som disk och triviala konflikter jag inte orkar ta mig an.
Vad gör man när det är slut i tuben för konfliktenergi? Låter konflikterna ligga på glöden och hoppas att de inte tar eld?
Rummen för vila känns nästan utom räckhåll fast jag vet att de finns där och människorna som ger mig det finns där på något sätt redo. Det känns fantastiskt så jag fäller en liten tår.
Kommentarer
Trackback
