brainflakes

Efter att ha stängt locket på laptopen 02.30 är jag nöjd med min insats i att fightas med att bli klar med mina självpåtagna arbetsuppgifter. Inte nöjd med resultatet, men med insatsen. Nöjd med att ha kämpat väl. Så nöjd att jag kan skriva detta på vägen till jobbet istället för att arbeta.

Än mindre nöjd är jag med att återigen ha kört fast med en av mina kära. En hård batalj utkämpades och jag fick veta hur synd det var om alla jag behandlade lika illa. Det är en hopplös balansgång mellan att bli arg och visa det, att fila av hörnen från ilskan av mänsklig respekt, vara rättvis, ödmjuk och empatisk. Snälla, ge mig insikt eller styrka.

Började läsa en bok om "konsten att vara snäll" och fick förklaringen av passiv av aggressivitet från en annan vinkel och förstår att jag ibland håller på med det. Men jag vet inte hur jag ska göra istället. Osynligt arg som förvirrar eller öppet arg som blir öppet orättvist; vad är bäst? Perfektionisten i mig lägger ett ok på mina axlar och kräver utlevda emotioner, snygg empati och samtidigt avslappnad kontroll.

Tröttheten riskerar att göra mig till ett road-kill idag. När fingertopparna börjar glida ur bergväggens grepp över tyngdlagen är det lätt att söka ögonkontakt med högre makter.

I vaket sömngränsland är jag en fallfrukt i grå dimma. Sträcker ut handen och hoppas på beröring. Närhet till själen genom händernas beröring. Tack gärna.