Plaska med badankor, hjälp mig leva i ångorna.

Om det är något min chef är duktig på så är det utvecklingssamtal.

Går ut från rummet stolt som en tupp med känslan av att vara innovatör, begåvad, lyckad och ja...nästan snygg.
Jag har visst förutsett ungefär ett år i förväg vad som händer nu och alla svårigheter jag förutsåg förra året flyter nu upp till ytan när projekten omkring mig börjar få problem.
Frågan infinner sig dock om det var värt att jobba skiten ur sig de senaste veckorna som del i paketet att vara tillräckligt bra.

Helgen tillbringades med att efter frukost gå och lägga sig igen för att inte kliva upp förrän efter kl 15. Tolv till fjorton timmars sömn bara för att orka klä på sig och laga lite mat är kanske inte toppnoteringen vad gäller ork.

Jag känner igen lite för mycket av hur tankarna jagar mig när jag borde slappna av. Stressträsket kanske alltid gör sig påmint precis samtidigt som jag tar karriärsteg.
Bland många sökanden ska jag få gå med i mentorsprogrammet på jobbet som en av de som ska få chansen att coachas till nya höjder. Min chef plirade finurligt på mig och tvinnade sitt bockskägg när han frågade sig själv högt vad man skulle finna för mentor till mig med undertonen att det skulle vara svårt att finna något vasst.
Jag satt och vred mig i bekräftelseångorna och viftade bort de äckliga janteinsekterna som surrade runt mig.

Hög på yrkesmässig framgång i kontrast till privatlivet där orken ständigt tryter, misslyckandena i att göra det uppväxande släktet hela och lyckliga radar upp sig i allt längre led.
Jag lyssnar på vad jag tänker och hör rösterna av mina fantastiska medmänniskor som kommer peta mig i magen och berätta att jag är nog så fin fast jag inte når 100% renhet, perfektionism eller ens undanröjer världens alla sorger.
När jag än hamnar här i förtvivlan över mig och mina begränsningar så är ju alltid svaret att öppna hjärtat, släppa in människorna som redan finns runt ikring och möjliggöra för fler att komma in.

Min kropp är inte bröd och mitt blod är inte vin.

Men plaska gärna i mina tårar med badankor och fortsätt göra mig lycklig med Din närvaro.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0