brainflakes

Innan jag får av mig skorna tar treåringen mig i handen första gången. Några få minuter senare leds jag bestämt till hans rum där vi ska bygga pussel. Inte långt därefter upprepas proceduren fast utan förståeliga ord av lillebror. Nästa rum. Nästa lek.
Det förförande att tänka sig själv mitt i det fullständigt självprioriterande livet. Visserligen fullständigt utmattande, uttömmande, hopplöst...och alldeles underbart.
Drämma bekvämligheten i spillror och trötthetsknockad nästan somna vid badkarskanten där två charmtroll badar av liv och lust.
Kärlek och förtvivlan som två packväskor som man inte på några villkor släpper ner på marken fast man inte orkar. Och därför orkar man. Och inte. Och orkar. Och inte.

Här ligger jag och sammanfattar nio timmar av över trettio år. Här. Delvis accepterad. Delvis önskad. Delvis insläppt ända längst in i hjärtat och inpå livet.
Kan man landa i ett medlemskap i livet snabbare? Viktigare?

Det är inte en ny riktning. Det är inte en blixt från klar himmel. Det är inte start av förändring. Det är inte förfäran.
Men det är lärdom, det är upplevelse och det är sinnligt.

Närvaro.