Kavalleri till frusna skor

Jag är beroende av människors förtroende. Det är när människor berättat något som de tycker är läskigt och känna att de är trygga med hur det landat hos mig...det är min yoga. Platsen där jag känner mig som del av universum och att jag gjort rätt för min plats i mina skor.
Så när jag halat in mina tankar i mitt sköldpaddsskal och sitter här och fryser med förkylning, då känner jag mig inte lika ödmjukt varm inför livet utan slår tillbaka med min isglassklubba som fastnar med tungan i en otalad lyktstolpe.
Strömmen går i lägenheten och det känns som att detta huttrande är en del av den vinterjordskorpa som är det som inte när mig dessa dagar.
Händerna ihopfrusna med tungan gör att jag inte äter ordentligt utan bara bälgar te som livsuppehållande åtgärd.
Men långsamt långsamt har jag börjat viska efter kavalleriet som ska komma isbjörnstassande fram och lägga sin fäll över mina axlar. Ensamjägare som inte vet att de ingår i ett allmänt kavalleri.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0