brainflakes

Från hallen och i mitt kök huggs jag med kniv av mannen som tar sig rätten att hata för varje tum jag tagit mig rätt att älska. Hämden kanske är på sin plats och vem är jag att ställa mig över?
Men jag hävdar att förmågan att skada är långt starkare än förmågan att känna med och se proportioner. Så dömer jag till min rätt och gör mig till utsatt. Till offer?
Hur gör man för att göra ögonblicken så korta som möjligt när man hatar den man älskar?
Kärleken övervinner visst allt men vad gör man med ilska som överskuggar kärleken?

I grannstaden ställer jag mig visst på kommandobryggan tillsammans med skeppsherren och domderar och ifrågasätter så att hemmahamnen byts. Får man ta sig den rollen att man är med och påverkar andras liv så att nöd och lust kölhalas tills fången frustande säger "jag ska, jag ska"? Får man trampa så hårt i människors hjärtan att tårarna sprutar och stålmän tvingas på knä och tvingas bli kramade till tröst?

Och högt och lågt viner det. Misslyckanden i närtid, glåpord i närort, kärleksförklaringar i närhet, inbjudningar till närvaro och modiga avklädningar på håll.
Fest i svårighet, tankar i svårmod, själ i sårighet och frö som sås.
Människor som ger näring, människor som river mitt hjärta i rivjärn och människor skakar mig som söt apelsinjuice med fruktkött.
Historien om mig själv kanske börjar nu igen. Upprepandes. Från vakum till energi. Från fast mark till avgrundskant.
Till nytt liv.