brainflakes

Underligt att passera gamla studieorten på väg till gamla studiekamraten. Backen med kårmärken i asfalten, jätterondellen och gula tegelhus i studentområdet.
Konstigt men ändå naturligt.

En värld snurrar akut och det är svårt att göra annat än springa från jobbet. En annan gör ett lappkast och kliver in i en garderob, -kanske med bieffekt att komma ut ur den (vet inte, det är suddigt på håll). En tredje kedjar in sig i heteronormen. En fjärde lär sig någon slags mental backhoppning i sitt eget liv för att lära sig känna sig fri i sig själv. En av dessa hoppar redan backhoppning så det fullkomligt skvätter i backen. Människor jag träffar, ska träffa, hoppas på att träffa, vill träffa och någon jag kanske måste sluta träffa för att villkoren är för många.
Det är så många bitar i träpusslet och jag vet inte om det är alla eller om någon saknas. Kanske är det tetris jag vill spela egentligen. Fast tetris är bara flykt.
Jag vill spela sällskapsspel i små sällskap. Med riktiga människor. Som tittar genom orden. Jag ser fram emot att få träffa en professionell bedömare av livsspel om någon vecka. Lite som ett gör-om-mig program fast bara doku. Ingen såpa.

En människa som jag inte får se fast vi ser varandra frågade om en sådan där viktig sak som bara frågas på allvar av människor som ser människor:
"Brinner det?"
Jag vet inte. Men det finns eld och eldfängdhet. Jag har en del bra råmaterial.

Jag saknar dem. De små skrivuppdragen jag drog på mig när jag flirtade runt.

Jag läste för ett tag sedan en bok av Paulo Cuelho där han berättade om människor som söker sig till krigszoner för att arbeta eller bara hjälpa till för skojs skull. För i kriget är alla så levande. Människor älskar så starkt fast det är krig, människor är rädda och människor överträffar sig själva i hjältedåd. Var är hjältedåden i mitt liv? Jag ser hjältar omkring mig. Människor som slåss mot egna depressioner, andras depressioner, långvariga feberyror. Fördomskämpar på Pride, demonkämpar hos terapeuter, lärare i skolor. Mitt i mitt lata, trygga, småtjocka, förenklande lilla jag finns det krigszons-jaget som vill kasta sig ut och hämta älskande ur eldhav, hålla i den förblödande vännen när hon dör och ställa sig upp först och visa att man faktiskt står för något. Utsätta sig för fara och göra skillnad. Samtidigt skyr jag konflikten, duckar för obekväma viljor, blygs för kontaktsökande och gör mig artig och följsam.

Jag saknar dem. De små skrivuppdragen.

Detta ser jag som preskriberat:

"Hej Pär!

Bevisligen så berör jag Dig starkt i vågor och Du vill inte vara helt utan mig när det händer. Även Du berör mig starkt i vågor (dock tänkte jag inte på Dig mer än när någon frågade i helgen).

För mig är det en plåga att känna mig ignorerad och fullständigt bortprioriterad när min våg kommer. Som när Du inte ens kan planera in mig när jag hör av mig. Jag gissar att det skulle kännas lika för Dig i motsvarande situation. -Som om jag inte svarat alls på Ditt meddelande om att "svettas".

Det sätt som Du behandlar mig på är en beprövad metod att ta makt över en annna människa. Jag blir mest drabbad av denna situation. -Men även Du får ibland en släng av sleven. Det beteendet tänker jag inte acceptera.

Jag skulle vilja att Du antingen var tillgänglig för mig oftare och höll Dig lite mer konstant tillgänglig (för samtal eller att träffas). På så sätt skulle jag kunna hantera mina vågtoppar och vågdalar.

Om inte så behöver jag för att behålla hälsan i mitt känsloliv markera ett tydligt avstånd till Dig och klippa kontakten.

Du behöver svara tydligt och snabbt på detta för jag tänker hålla mitt hjärta öppet i ovisshet så kort tid som möjligt.

Kyssar eller hejdå!"

När jag fastnar i mitt tekokratjag och märker hur jag intresserat och lockat smäller på grund i problemlösningsrevet blir jag så glad när saker får mitt fågelhjärta att picka istället för att låta som en ångmaskin.
En av platserna som drabbade mig idag ligger på hemligt ställe och jag får vårda textstyckena för mig själv och ni får tro mig att de är fantastiska (tack skånebo!).
En annan får mig att tänka att kanske får jag acceptera att min drivkraft ligger mer åt det strukturerade hållet än åt det riktigt konstnärliga.
Kanske ska jag koncentrera mig på det jag är riktigt bra på. Sikta på att på patriarkalt vis bli mecenat när jag blir stor.

Jag tittar in i nacken i ett rött skatbo. Och när jag passerade framifrån tittade jag kort in i en blick som var både varm, skadskjuten, stark, ensam, sällskaplig, skygg, nyfiken och plirig allt på samma gång.
Efter en liten stund rör det sig i ögonvrån. En liten hand sticker ut strax ovanför en fot. Hon bär en liten sovande knodd i bärsele på magen. De ser så älskande ut tillsammans. Sådär nulyckliga snarare än det där wow-lyckliga som jag ibland fruktlöst jagar.

Bilden har följt mig nu i några dagar. Min visuella bild av att andas ljudlöst utan att veta om man andas och utan att behöva. Utan att behöva någonting mer. Min bild av att vara nuet.

Antagligen bor de bara några kvarter hemifrån. Jag längtar efter att få se en skymt till.

Det står en kille på mitt jobb och gör en mjukvaruuppdatering.
-På KAFFEMASKINEN!

Nu har det faktiskt gått för långt.

Med en känsligt anslag lämnar orden fingrarna och singlar ner bakom ögonlocken. Orden trevar efter varsamhet men ingen varsamhet i världen gör tunga stenblock till annat än skavande och tunga.
Hörnskärande petas hjärtat i hemligt skalv och varligheten vill sätta på sirenerna och göra utryckning men utan karta, kompass eller syfte får sådant inte göras.

Nog om det.

Min vän sade att jag uttryckte mig underfundigt när jag hävdade att "konfrontationen blev balanserad". Eller var det underligt hon sade.
Jag lade iallafall ett mynt i vågskålen vad gäller självskattningen av min tunga.

Och vad gör man när man visat sitt sårade och landat i den varsamhet som visst dagens skriv har som tema. När kudden blivit blöt och det inte finns skäl att läcka mer. Älskar man på samma sätt som innan eller annorlunda? Tänker man lika som innan? Fortsätter man som innan eller blev det på nytt? Eller inte igen?
Saker som sprucket blir ju sig sällan lika hur snyggt man än försöker limma.

Lokalsinnet rinner ut som sanden som i ett timglas. Vilse går jag i tankegångarna och orden i vardagen blir bara smet och smask. Som att jag försöker fånga geleklumpar med tennisracket, -de jag träffar går bara sönder.

Omodet att inte bara vara en människa, ett ynk och bristernas trasighet leder okvickt den smala vägen ner i kvicksanden.

Sandalerna blir liksom ett fånigt skydd för fötterna när trampbåten ska trampa motströms uppför retorikens niagarafall. Känslorna som ska vara motorn och det som tippar fallet till en krusad insjö. Det är ungefär som att tro att man kan klara ett maraton eller vasalopp genom att tugga dextrosol istället för att träna. Små soliga energikickar som landar som en pannkaka så att fettet stänker på väggarna.

Förrädiskt lägger jag huvudet på armen och skäms över min ouppriktighet.

När kravet på mig själv blev att bara skriva bra och trevliga eller bra och glada saker blev det inte något skrivet alls.
Så talande när avstampet på ett nytt mer positivt jag blev total tystnad.
Det är som att jag har all kraft dels på armlängds avstånd där jag ser vackra saker, mysiga människor, framsteg, spännande arbetsuppgifter, roliga potentiella relationer.
Dels har jag min inre nedmalande kraft som dödar min intimitet till mig själv. Ett slags inglasat svart hål.

Mellan det det svarta hålet och replängds avstånd finns det bara ostyrsel och kraftlöshet.

Jag går omkring med mina livsprinciper i en plastpåse och undrar vad jag ska göra med dem. Sälja dem på blocket? Skänka till myrorna?
Vem skulle vilja ha den vuxnes version av barnteckningar? Mamma?
För principerna fungerar inte så som de ska. De lyckas inte mata känslorna med beslut och agerande som ger känslorna vingar. Var hittar jag min version av Red Bull för hjärtat?
Är det det som är medelålderns ok...att tappa farten och inte förstå vad som nyss drev mig. Loket som just drevs av fantasins ånga innehåller numera ljummet vatten, farten är borta och det hjälper inte att skotta in pappersark med gamla livsrecept.
Som den metaindivid jag är provade jag att googla på "kokbok för själen" för att hitta yttre svar på meningen med livet.
Första träffen blev "'Kokbok' för aktiviteter inom äldreomsorgen".

Vi växlar mail, blickar och SMS. Vi pratar längre än vi egentligen kan.
Vi har ätit lunch ihop. Oväntat med vegetarisk touch och jag tyckte om det.
Du sade att Du var en vän av KBT för pressade situationer som kan uppstå.

På det elfte året är relationen på upphällningen. Flirten lockar med varierande socialt liv, att lära mig nya saker, uppskatta mig på nytt för mitt gamla, andra resor, älska mig för ett annat jag -kanske ett jag ännu inte skapat. Kanske nya förmåner.

Vara en av två att utforma den lite mindre familjen, boende i city och nära T-banan. En chans att inte sirapskladda sig fast i gamla oförrätter utan trampa med nyfilade fötter på det klyschigt vita pappret.

Ömsesidigt intresse är bekräftat.

Tredje intervjun på måndag.

En växande känsla av att jag är priviligierad och har det svårt. Jag är ett i-landsproblem personifierat. Det konstruerade problemet.

Mitt privilegium underkänner min rätt till att ha bekymmer.

Eller?

Människor som stänger dörren för den som älskade 8+ av tio och trodde hon var älskad tillbaka.

Människor som stänger dörren för vänner när den älskade måste skyddas i ett eget rum.
Människor som stänger dörren för älskad när en annan älskad går före.

Människor som blir avundsjuka och svartsjuka trots att det inte finns något skäl.

Är kärleken felkonstruerad eller är det bara jag som har en defekt som inte förstår och kan hantera?

Får jag tycka att Du är vacker? Jag menar inget med det mer än att jag vill njuta av det.
Finns det någon viktigare eller vackrare än att vilja vila sig med en människa för att hon bara är?

Ja, att vara konsekvent.

Våndan att välja mellan utlandssemester och lyxkonsumtion.
Våndan av att välja mellan ett välbetalt jobb eller ett annat.
Våndan av att kasta sig ut med bröstkorgen som enda fallskärm med risk att leva i sanning med sig själv i okänt sammanhang.
Eller att leva kontrollerat i välkänt missnöje med självet som dödkött.

Spegelbilden som symbol över att välja att spela mig själv före att vara mig själv.

Så mitt på blankaste eftermiddagen ringer det allra mest våldsamma långhåriga monstret och ber om ursäkt. Nästan kvittrande och glatt. Älskade jävla unge. För ett ögonblick viner begäret efter skam genom hämnd-synapsen. Sedan ringer gammelmormors anti-skamresonemang genom huvudet och jag berättar att jag blev ledsen, men bad om ursäkt för mitt obalanserade motangrepp.
Minimonstret i lockigt hår verkar förstå utan att kräla. -Visst är det så det ska va'.

På löpande band sedan kalenderbitarna ringt och småälskat mig.

Svarta molnet är för dagen bortknuffat mot horisonten. Det är viktigt att det inte är förträngt till helgen men det är skönt att inte sitta i dess strypgrepp.

Tack världen för att Du innehåller balans.

Kyss mina synder farväl och ta med mitt ärriga hjärta i Dig till vår gemensamma ensamhet.

Arg så att det gör ont i bröstet.

Hela skalan från den där flisorna ryker och dödsförhoppning uttalats. Till den där all arghet, besvikelse och frustration loopar på insidan av hjärtat elsystem.

Människor säger att det är så skönt att bli arg men jag bara hatar det. Jag vill inte förlikas med den jag blir, jag kan inte släppa det milda hatet mot människor och jag gör människor illa. Antingen mig själv eller andra.

Sedan blir jag trött och apatisk. Jag vill inget. Tappar all påhittighet och lyckas inte distrahera mig.

Distraktion denna fantastiska uppfinning jag inte har tillgång till.


Jag försökte gå en promenad ner på stan idag och det var mest i onödan. Inte blev jag glad för det.

Ständigt propagerar jag för "olika människor för olika saker". Men hur gör man när man har en handfull fantastiska människor för annat bruk och saknar människan för dagens förtvivlan och för tankevurpan som fastnat i flugpapper. Jag vet vem jag vill ha men hon har sagt nej till mig i kris en gång och jag utsätter mig inte för det igen.

"Du är en av dem som ihärdigast har lyssnat på mina funderingar nära där jag befunnit mig.
I ett par andra polarrelationer har jag just blivit sårad av omöjligheten att nå fram.
Så kanske på grund att jag är i fight i så många relationer så hör jag mest "Jag vill inte ha några överraskningar från Dig! -Backa!".

Antingen är jag utmattad av yttre och inre gräl eller så tycker jag bara om Dig.
Antagligen är jag överkänslig.

Hoppas vi lyckas prata bra om det jag trodde var överraskning som Du definierar som hemlighetsmakeri.

Antingen lever vi i missförstånd eller konflikt."

*send*

*rädd*