brainflakes

Ovanligt målstyrt rör jag mig framåt. Följer med i mina och andras känslor utan att bli slav i sekunden.
Levandet sker dock på en annan plats än i nuet. Levandet sker i dagar bortom dessa. Närvaron är på paus.

Tar någon i min hud gör det ont och närvaron skriker och kastar sig mot väggarna så att det dånar från sin fängelsehåla.

Kärleken läggs på höglager i stora papplådor, sopas undan i skrymslen och vrår och hälls i stora bassänger på landet.

Trycket från den varslade kärleken, trycket från älskade barn och trycket från det saknade nuet är större än tryggheten i löftet om utrymmet och jaget.
Sömnen hamnar i skruvtvingen och hjärtat sprattlar hjälplöst nära upplevd drunkningsdöd.

Närvaron och hjärtat rädsleskakande hand i hand i mörkret.

Jag har suttit i natt och gjort iordning det sista i en liten julklappspåse.

Får man göra det? Finns det en norm att hålla sig till?
Hur gör man när man inte kan lägga kärleken i katalogiserade boxar.
Måste man vara i fas?

Och hur vet man när man går för långt?
När blir man ett korståg i kärlekens namn?

Det har aldrig varit fel på kärleken. Vi hamnade här ändå.

Han har aldrig slagit mig förut.
Men jag har heller aldrig ställt mig ivägen så hårt.

Idag var kärleksförklaringen att han inte slog mig i ansiktet.

 Det ger mig mer frid än på länge.

"Om julafton inte funkar att fira hemma som planerat o du behöver en neutral zon utan krav är du varmt välkommen t oss! Hälsar hela fam."

Vänner som får rämnad himmel att bli ett urberg som står emot.