Verklighetsförskjutning
När man drar för gardinerna för fönstret och slår på CNN kan ett hotellrum mot en innergård i en svensk småstad kännas precis lika som ett hotellrum i Singapore, Hong Kong eller New York.
Det är de inre resorna som är de mest medryckande.
Det är de inre resorna som är de mest medryckande.
Besvikelsemaskin?
Så leker vi den där leken där vi lägger en hand i taget på den andras hand. Så tar man sin understa hand och lägger den överst. Ni vet...den där...
Här gör vi det med ord och det är mjukt och jag ler brett.
Så utan förvarning rycker jag undan händerna.
Fan, jag gör det inte bra.
Jag vill inte göra människor besvikna. Särskilt inte de jag tycker om.
Dörren öppnas för att släppa in mig och jag bara svarar "kommer en annan dag".
Hur många gånger får man göra så?
Egoistisk eller vanligt bristfällig?
Här gör vi det med ord och det är mjukt och jag ler brett.
Så utan förvarning rycker jag undan händerna.
Fan, jag gör det inte bra.
Jag vill inte göra människor besvikna. Särskilt inte de jag tycker om.
Dörren öppnas för att släppa in mig och jag bara svarar "kommer en annan dag".
Hur många gånger får man göra så?
Egoistisk eller vanligt bristfällig?
Så hemsöks jag av sömnlösheten.
Från hallen och i mitt kök huggs jag med kniv av mannen som tar sig rätten att hata för varje tum jag tagit mig rätt att älska. Hämden kanske är på sin plats och vem är jag att ställa mig över?
Men jag hävdar att förmågan att skada är långt starkare än förmågan att känna med och se proportioner. Så dömer jag till min rätt och gör mig till utsatt. Till offer?
Hur gör man för att göra ögonblicken så korta som möjligt när man hatar den man älskar?
Kärleken övervinner visst allt men vad gör man med ilska som överskuggar kärleken?
I grannstaden ställer jag mig visst på kommandobryggan tillsammans med skeppsherren och domderar och ifrågasätter så att hemmahamnen byts. Får man ta sig den rollen att man är med och påverkar andras liv så att nöd och lust kölhalas tills fången frustande säger "jag ska, jag ska"? Får man trampa så hårt i människors hjärtan att tårarna sprutar och stålmän tvingas på knä och tvingas bli kramade till tröst?
Och högt och lågt viner det. Misslyckanden i närtid, glåpord i närort, kärleksförklaringar i närhet, inbjudningar till närvaro och modiga avklädningar på håll.
Fest i svårighet, tankar i svårmod, själ i sårighet och frö som sås.
Människor som ger näring, människor som river mitt hjärta i rivjärn och människor skakar mig som söt apelsinjuice med fruktkött.
Historien om mig själv kanske börjar nu igen. Upprepandes. Från vakum till energi. Från fast mark till avgrundskant.
Till nytt liv.
Men jag hävdar att förmågan att skada är långt starkare än förmågan att känna med och se proportioner. Så dömer jag till min rätt och gör mig till utsatt. Till offer?
Hur gör man för att göra ögonblicken så korta som möjligt när man hatar den man älskar?
Kärleken övervinner visst allt men vad gör man med ilska som överskuggar kärleken?
I grannstaden ställer jag mig visst på kommandobryggan tillsammans med skeppsherren och domderar och ifrågasätter så att hemmahamnen byts. Får man ta sig den rollen att man är med och påverkar andras liv så att nöd och lust kölhalas tills fången frustande säger "jag ska, jag ska"? Får man trampa så hårt i människors hjärtan att tårarna sprutar och stålmän tvingas på knä och tvingas bli kramade till tröst?
Och högt och lågt viner det. Misslyckanden i närtid, glåpord i närort, kärleksförklaringar i närhet, inbjudningar till närvaro och modiga avklädningar på håll.
Fest i svårighet, tankar i svårmod, själ i sårighet och frö som sås.
Människor som ger näring, människor som river mitt hjärta i rivjärn och människor skakar mig som söt apelsinjuice med fruktkött.
Historien om mig själv kanske börjar nu igen. Upprepandes. Från vakum till energi. Från fast mark till avgrundskant.
Till nytt liv.
