brainflakes

På slingrig väg ser jag en 'Till Salu'-skylt bredvid ett vitt dubbelgarage och plötsligt tänker jag "undrar när jag kommer bo sådär". Såklart inte i ett garage utan i ett hus på landet med förrådsbyggnad, verktyg på krokar, utomhusbelysning, päronträd, ansvar för sin egen fasad och en förståelse för varför det blir tidningsartiklar för att det kommer sniglar i trädgården.
Jag kommer bygga egen liten trappa till ingången på baksidan och plantera min första...ja, första växt och hänga på låset på Bauhaus en lördagmorgon för att hinna med allt i trädgården.
Skrämd tittar jag på mig i backspegeln och undrar vems blick det är jag möter i mitt ansikte. Jag kan inget om psykiska sjukdomar men kan de verkligen explodera och växa fram ut ingenting?

Ett mer känt jag i parallellslalom med ett lite förunderligt jag satt sedan med fikakopp och bulle mitt emot inbjudande människa ända förbi dygnets halning av ljusridå. Sällskapet bjöd åter på emotioverbalt tillslag som närmast kan liknas med fungerande badminstonslag med fjärilshåv. (Ja, fundera på den liknelsen Du.)
Mjuka fingertopparna i bagaget därifrån borde kanske inte bortslösas. Men vad är bättre att beundra sina egna fingertoppar efter mjukgörande av annans människas behöring? Tänk att öra kan göras så stort att ett helt halv hjärta kan lyssnas på inom en enda kväll.
Kvällens kalla filt vägdes upp av lånad filt över axeln och levande ljus i riktigt mörker var längre sedan än det borde vara.

Från en av de emotiovisaste människor jag erfarit tänker jag på det där med fötter som kan vara mer än köttklumpar som klafsar i marken. Jag visualiserar målbilden och förstår precis.
Jag förstår att det finns andra jag kan bli än den där jag inte klarar att vara när hemmet blir hemsket på 36 timmar för att jag inte finner lustgasen som behöver eldas med för att bli lyckad, empatisk, emotionalist.

Jag är inte redo att skaffa hus på landet.
Men förstår lite varför.