brainflakes

Jag har en kollega på jobbet som jag arbetar allt mer med. Vi ska hålla föredrag på en konferens ihop. Hon är begåvad, underhållande och humanist. Det är jättekul att arbeta ihop och jag tror vi kompletterar varandra jättebra. Det vill säga: hon är otroligt duktig på att möta människor, få dem med sig och trivas. Det komplementerar mina svagheter.

På andra ställen både är jag trött på och kan leva med konflikterna. De känns som de är överallt. Hur kan man tycka illa om en annan människa bara för att hen är älskad av andra människor tänker jag om och om igen.
Igår blev jag påminnd om hur jag gjort samma sak.
Vägen till ödmjukhet är lång och vad är det förresten som gör den resan mödan värd?

Måste man vara ödmjuk? Måste man härbärgera känslor som hindrar och sårar andra?
Det känns som alla svåra frågor alltid besvaras både med "ja" och "nej". Men alltsomoftast dessutom helgarderas med "det beror på" och "kanske".

Så konflikter spirar vidare som rikoschetter i hemmet. Jag minns att jag under en period som barn hade tillgång till ett hobbyrum i vår källare. Väggarna var av sten och om man kastade en studsboll jättehårt i en vägg studsade den snabbt, länge och oförutsägbart. Man blev alltid träffad efter ett tag och ofta gjorde det ont.
Lite grann är det så.

Samtidigt känner jag mig älskad och förstår att jag har det bra.

Att vara människa inryms inte i en kupad hand med bokstäver.