brainflakes

Rutinerna arbetar för mig och jag sysslar med mindre blindflygning.

Jag vet var jag ska ställa min cykel för att alltid hitta den och vet inte om det är ett teckan på tråkig grånad eller om det är tidsbesparande för att kunna fokusera på passion. Kunna.
Jag vet vilket fönster i tidtabellen jag ska använda för att inte transportkedjan ska falla som dominobrickor.
Jag vet att jag ska börja med att lägga in matlådan i kylen och bre frukostmackan för att sedan gå och ta en kopp choklad på jobbet innan jag låter företagets nätverk bli en del av blodomloppet.
Annars blir det alltid fel. Ibland blir jag utan frukost och ibland utan lunch.

Jag har en vän som hade (tempus?) förmågan att bli skoningslöst förälskad ofta och utan förvarning. Hon berättade om hur kämpigt det var och hur hon önskade att kunna tygla det lite mer.

Det är först med backspegeln i ett års vinkel som jag förstår hur jobbigt det är att vara förälskad.

Det tog arton år att bli kysst och trettiotre att förstå hur kraftfullt en förälskelse i otakt ruskar om mig.
Och aldrig har jag varit mindre villrådig om hur jag ska föra mitt hjärta framåt för att behålla alla de lyckor jag har tillgång till och samtidigt nå avgrunder där jag landar i rosa fluff istället för bara mörker.

Jag borrar vidare i min tunnel som gått djupt under jord för att skydda mig mot allt skoningslöst. Jag vet att jag borrat för djupt under en period så att jag lidit av syrebrist och borrar nu lite närmare ytan.

Fortfarande rör jag mig inte ens nära skoningslöst, men här finns syre och jag kan ju sikta om.