brainflakes

Så i veckan tog jag och vred på arbetsknappen för mer volym. Lovade mer, gjorde mer, satsade mer, jobbade längre om dagarna.
Och sedan söndag har jag haft en halveringstid på mitt dåliga humör varje dygn och kom hem igår i ganska bra skick.
I flera riktningar har jag svårt att nå fram till de nära människor jag skulle behöva nå fram till, men jag tror att jag är envis och bestämmer mig för att det får vara OK istället för ett misslyckande.
Nu ska jag väl försöka ta samma beslut kring faktumet att jag skyler mig i det arbete som bekräftar att jag är bra och värd att ikläda mig ett naturligt leende och kanske ett fniss ibland.

Jag längtar efter att få lyssna på människorna jag tycker om.
Och varsamma kramar.