brainflakes

Som en inlåst psykpatient går jag omkring i mjuka tofflor i min egen hjärna. Prydligt medicinerad till lugn och ständigt i grubbel. Kan någon dra ur sladden till problemlösarhjärnan och låta känslorna få bubbla utan överjag tack?
Jag bryr mig inte om att skriva från mitt mentalsjukhus till de som ser min människa, de som distraherar mig till liv när jag inte är på min vakt.
Vad är det för sjuk skatt jag vaktar jag och vänsterhjärnan. Rätten till mitt eget lilla Matrix. Min egen konstgjorda värld av logiska strukturer som använder människor som batterier till att hålla processen igång. Tidsfördrivarprocessen är det enda prioriterade och det går före att skratta, gråta och bli arg.
Valium verkar jag också tugga. Jag är hög, eller snarare låg, på placebovalium. Det finns inget kemiskt i min kropp, bara effekten av det.
Tofflorna kladdar fram som av sirap över golvet. Morgonrocken är knuten med många långa gummiband i hela hjärnan och förbinder alla tankar. Så att man inte tappar någon tanke som är viktig för att upprätthålla systemet, strukturen och lugnet.
Scchh! står det på en skylt som en analfabetisk överbiblotekarie pekar på. Hon katalogiserar allt i cirklar utan början eller slut. Märkta enligt ett system som definieras om så ofta att ingen kan ta hjälp av det för att hitta. Det är för att den som katalogiserar bara gör det för att saker ska ordnas, inte för att man ska kunna hitta i det.
Det finns inget "S" för skratt.
Det finns ingen kategori för att hitta filmen om känslor.
Det finns inge Hcf eller Hcg för skönlitteratur. Bara faktaböcker om katalogen.


Golvet. Det är väl till för att nötas ut. Eller om tofflorna nöts ut först.

Det är viktigt att inte störa strukturen. Överjaget får inte bli förvirrat. Du skola icke bryta mot "Scchh!"-regeln.

Tag det blå pillret. Det röda pillret finns inte att tillgå. Sorry!