brainflakes

När jag knattrade tidsrapport häromdagen hamnade mätaren på plus igen. Senaste månaden har givit en extra arbetsvecka. Fortsätter jag så här får jag gå med mössan i hand och be om nytt klippkort till stressmottagningen. Ett fantastiskt ställe förresten. Det fick mig att överleva.

Årets egotripp var i torsdag. Jag föreläste på en konferens tillsammans med en kollega. Väloljat, uttrycksfullt och ändå avslappnat. Salen var välfylld och trots att vi hade passet efter lunch var publiken alert.
Normalt sett är min presentationsarena den improviserade whiteboarden. Men tack vara min skärpta kollega hade vi fått till en powerpoint som var så pedagogisk, tydlig och träffsäker att inga ytterligare förklaringar behövdes.
Jag är till hälften lättad över att det är klart och stolt som en höna.
Till hälften är jag skrämd. Skrämd över vilken bekräftelsekick det var. Det passar inte alls in i min självbild som ödmjuk och diskret bakgrundsfigur. Skrämd över hur vår berättelse liksom lyfte. Berättelsen fick liv och blev större än verkligheten själv. Trots att den var sann i alla bemärkelser blev den också en lögn. Den blev som ett populistiskt tal där alla fula baksidor och konsekvenser var bortsuddade och bara Målet, Vägen och Skönheten lyftes fram ograverat.
Låter jag detta stiga mig åt huvudet kanske jag ska hjälpa Reinfeldt prata för det Nya Arbetarpartiet eller så.

Efter ett dygns paus kan jag äntligen fånga orden med hålslev och skriva lite här. Jag har så många ogjorda hemläxor att jag inte ser kottarna för alla ekorrar.

Apropå kottarna så träffade jag det lilla universumet igen. Halvåringen med sin mor kretsande kring sig. I rätt ljus är symbios mellan människor så njutningsfull att se. Här och idag var det rätt ljus. En del tycker att nyblivna mammor är så tråkiga. Det kanske de är generellt. Det kanske jag också kommer att tycka. Sen.
Men där jag är nu blir min queerönskan plötsligt osynlig, min relationsanarki både domnar och blomstrar och biologismen kliver helt otippat upp på pallplats bland mina livsteorier.
Det går snart över, jag vet det.
Men just nu är näthinnan full av knubbiga kinder, solskensblick och fascinationen över denna kamp att erövra något så litet som kontrollen över en egen högerhand.

Imorgon hoppas jag kunna gå och se Roy Anderssons nya film tillsammans med min livskamrat och på onsdag ska jag gå med familjens yngsta på Berwaldhallen. Tänk att jag skulle kunna få med honom på något där en symfoniorkester var inblandad live. Det är en seger i strävan att ge något till de mest mina där misslyckanden har blivit alldeles för vanliga.

Människorna jag är förtjust i bara ökar till antalet.
Förälskelsen i livselementen ökar.
Nu törs jag inte älska mer utan att bli rädd och försiktig.