brainflakes

I mina funderingar kring mina drivkrafter är dagens teori att det nog är människors tid som är min drivkraft. På jobbet är det inte deadlines som hjälper, inte heller att pricka av något på en lista.
Men när kollegor eller chefer är beredda att spendera tid med mig, ja då jävlar är jag beredd att läggar både mankar och ansträngningar i stora högar för att få till något.

Okej, det är jobbfacit. Privat då? Är det hemligheterna, sårbarheterna och förtroendena överlämnat i mental och fysisk närhet? Det känslosprängda som åker i åttor kring intellektuellt briljanta reservtankar?

Ja, jag tror banne mig det är det som är farmors dunderhonung...