Ett rum med väntan

Jag har minst en tröja för lite på mig och går in i väntsalen i förorten. Där sitter en karta som är så gammal att industriområdet både har bytt namn och är ombyggt.
Jag låter fingret glida över vägarna och hittar fem platser jag bott på, två skolor jag gått i, lekplatsen där jag gjorde illa mig i klätterställningen och fick en nyckelpiga i minnen som smakade jätteäckligt.
"Stora killar" har både retat mig i pulkabacken så att jag gråtit och skjutsat hem min kvarglömda cykel på en lådbil. Eventuellt var det redan där jag odlade mitt halva utanförskap.
Halva jag är helt och hållet beroende av andra människor. Halva jag klarar sig helt själv. Halva jag älskar att hålla låda på möten och presentera saker. Halva jag kryper nästan in i ventiltrummorna på jobbet för att hålla mig undan. Halva jag är självgående, drivande och kreativ. Halva jag fastnar i psykisk kvicksand och har svårt att andas i mitt eget sällskap. Halva jag kan ge människor komplimanger så att de glittrar i ögonen som en hel stjärnhimmel. Halva jag är komplimang- och kompromisslös som en bödel.
Min självspegel är kaleidoskopisk och motsägelsefull. Jag omfamnar mig inte. Jag måste bygga om min insida så att jag accepterar mig, eller bygga om min bedömningsregelverk så att jag släpps in i omtyckningsrummet.
Eller så ska jag bara sova lite.
Undrar var jag ska hämta en kram idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0