brainflakes

Hon talade en gång om att hon valt sin frisyr för att kunna dölja sina stora fula öron. Nu liggor hon avklädd, skinntorr och rynkig; helt maktlös över insynen till de stora öronen. Rufsig i håret och personalen kallar vården för konserverande och det verkar vara ett smidigare ord för oansträngande. Första dagen jag är där är det de små grymtandena som väcker hoppet och mitt hjärta blir mjukt och skört som en dunig kyckling.
Därefter hoppar hoppet av som ledstjärna i mina tankar.
Det är när jag är där tredje gången som hon tittar upp och ser mig i ögonen. Kycklingen bubblar upp igen och jag gråter henne antagligen ner i ansiktet samtidigt som vi håller ögonkontakten.
Det spelar ingen roll att hon stakat förbi sin meddellivslängd för det där är ögonen som lärde mig åka skidor och som varit viktigare källa för mig än hon kommer förstå. Och mitt i hennes orörlighet är hennes ögon bara kärleksfulla. De har inte ont, de frågar inte, de anklagar inte. De bara finns där med sin kärlek.

Du förutsättningslösa kärlek. Bygg Ditt bo i mig. Jag vill vara bärare av det förutsättningslösa.
Och ta väl hand om min mormor. Oavsett var hon behöver tas hand om.