Maskihallonen är min terapeut

Det var så skönt att bara hälla ut ett år av händelser som en hallonspegel utan att sortera ut några maskar.
Ja, masklös kände jag mig.
En hallonspegel att sitta och peta i med fingrarna från varsin stol med ögonen sammanflätade i varandras så som bästa vänner som funderat på att kyssas men aldrig låtsats om det.
Extremt trygg och lättad över att ha känt mig ärlig bland mina bekymmer och att ha blivit mött utan pekpinnar eller regelböcker.
Fantastisk kväll.

Hög som ett hus nummer två var jag på vandring hem en annan kväll. Denna spegel var inte av hallon utan av mjölkig kardemumma. Varm, fluffig och inte lika utelämnande. För mig. Egenverkligheterna pongades som bordtennis med skumgummiboll över lågt nät med kompisregler. Ett sätt att umgås. Så brast Du som en vattenballong och tiotals år av förskjuten besvikelse rann över fikabadkarets kant och att jag fanns där räckte inte riktigt, men det hjälpte visst. Du föll så hastigt och handlöst inåt att Du behövde backa tillbaka och kratta ihop Dig själv. Jag förstår samtidigt som jag mest av allt ville bara lägga Dig i min famn och låta Dig lyssna på mitt hjärtas slag samtidigt som jag strök Dig över håret.
Ändå är jag hög som ett hus på väg därifrån. Ditt hjärta i mina händer gör att mitt hjärta flyger fritt och sjunger. Tack för Ditt fina förtroende.


Det är så tydligt att jag blir fri av sanningen och kärleken. När jag blir av med sanningen själv, när jag bråkar om kärleken och åter hittar fram. Eller när jag får den som en fin present ömtåligt som ett ägg i mina händer.

Varför är det då så svårt att lämna ut det som är ömt. När det finns skyddsnät behöver man faktiskt inte låta bli att hoppa ut i luften. Det är ju inte ens farlig.

Varför låter jag Dig köra över min fot med ångvält? Samtidigt som vi har ögonkontakt och jag säger, "Kör Du, det går bra.".
Och varför sitter jag ibland bland vänner och har ont men ser på klockan att ni kanske inte hinner lägga bandage på min fot ifall att ni behöver gå och sova för att få alla åtta timmars sömn? Fast jag inte ens vet när Du ska gå upp.
Kanske för att jag inte heller kan se mig själv i ögonen utan att säga: "Ta bort foten och backa eller be ångvälten att stanna."
Men jag törs inte höra det. Jag vet ju hur ont jag har men inte hur ont jag får.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0