brainflakes

Jag tittar in i nacken i ett rött skatbo. Och när jag passerade framifrån tittade jag kort in i en blick som var både varm, skadskjuten, stark, ensam, sällskaplig, skygg, nyfiken och plirig allt på samma gång.
Efter en liten stund rör det sig i ögonvrån. En liten hand sticker ut strax ovanför en fot. Hon bär en liten sovande knodd i bärsele på magen. De ser så älskande ut tillsammans. Sådär nulyckliga snarare än det där wow-lyckliga som jag ibland fruktlöst jagar.

Bilden har följt mig nu i några dagar. Min visuella bild av att andas ljudlöst utan att veta om man andas och utan att behöva. Utan att behöva någonting mer. Min bild av att vara nuet.

Antagligen bor de bara några kvarter hemifrån. Jag längtar efter att få se en skymt till.