brainflakes

När kravet på mig själv blev att bara skriva bra och trevliga eller bra och glada saker blev det inte något skrivet alls.
Så talande när avstampet på ett nytt mer positivt jag blev total tystnad.
Det är som att jag har all kraft dels på armlängds avstånd där jag ser vackra saker, mysiga människor, framsteg, spännande arbetsuppgifter, roliga potentiella relationer.
Dels har jag min inre nedmalande kraft som dödar min intimitet till mig själv. Ett slags inglasat svart hål.

Mellan det det svarta hålet och replängds avstånd finns det bara ostyrsel och kraftlöshet.