brainflakes

Om kris är utveckling är jag snart fjäril en stund.
Mannen jag lever med är en emotionellt begåvad kille även om han inte pratar så mycket om det.
Vilken begåvning att känna hur man vill ha det, ändra det som inte är bra, skippa politiken och undra hur vi gör med X-boxen som vi äger halva var.
Det var mycket allvar som väcktes med funderingen, trots att den inte var nära färdig.
Har jag förmågan att få människor att känna sig hemma? Är jag en emotionell tåfjutt i min kommunikation? Har jag bokstavskombinationer i mitt psyke som bara går på det uttalade och golvar mig och relationer när krisen kommer?
Borde jag göra avtryck i människors liv och lämna efter mig detta pärlband av separationer?
Hos människorna jag älskar, är jag för ovarsam eller för försiktig?
Hur tar jag mig ur komfortzonen och pratar om det som brinner med blödande, brinnande hjärta utan att innan veta vad jag vill och vart det barkar?
Orkar jag med alla dessa bakslag eller vore lobotomi en bra grej?
Låt mig vara ifred för min stora hjärna.