brainflakes

Det sitter en motor i min vänstra hjärnhalva som aldrig tystnar dessa dagar. Varvtalet blir högre och överröstar mitt andra jag. Andra jaget som ska problemlösas, fast det borde utlevas, överröstas.
Jagen staplas på varandra och jag blir mitt eget vaxkabinett av personligheter som jag känner igen mig i men som inte är helt jag. Vissa förlikar jag mig inte med.
Jag hör mig resonera kring att jag inte är ett problem som ska lösas utan att jag bara ska vara, välja, älska, skratta och välja igen. Men först ska jag bara stänga av motorn. Jag hör inte vad jag känner för den för ett sådant oväsen.
Hur gör man? Hur skaffar man sig fler verktyg?

Som en inlåst psykpatient går jag omkring i mjuka tofflor i min egen hjärna. Prydligt medicinerad till lugn och ständigt i grubbel. Kan någon dra ur sladden till problemlösarhjärnan och låta känslorna få bubbla utan överjag tack?
Jag bryr mig inte om att skriva från mitt mentalsjukhus till de som ser min människa, de som distraherar mig till liv när jag inte är på min vakt.
Vad är det för sjuk skatt jag vaktar jag och vänsterhjärnan. Rätten till mitt eget lilla Matrix. Min egen konstgjorda värld av logiska strukturer som använder människor som batterier till att hålla processen igång. Tidsfördrivarprocessen är det enda prioriterade och det går före att skratta, gråta och bli arg.
Valium verkar jag också tugga. Jag är hög, eller snarare låg, på placebovalium. Det finns inget kemiskt i min kropp, bara effekten av det.
Tofflorna kladdar fram som av sirap över golvet. Morgonrocken är knuten med många långa gummiband i hela hjärnan och förbinder alla tankar. Så att man inte tappar någon tanke som är viktig för att upprätthålla systemet, strukturen och lugnet.
Scchh! står det på en skylt som en analfabetisk överbiblotekarie pekar på. Hon katalogiserar allt i cirklar utan början eller slut. Märkta enligt ett system som definieras om så ofta att ingen kan ta hjälp av det för att hitta. Det är för att den som katalogiserar bara gör det för att saker ska ordnas, inte för att man ska kunna hitta i det.
Det finns inget "S" för skratt.
Det finns ingen kategori för att hitta filmen om känslor.
Det finns inge Hcf eller Hcg för skönlitteratur. Bara faktaböcker om katalogen.


Golvet. Det är väl till för att nötas ut. Eller om tofflorna nöts ut först.

Det är viktigt att inte störa strukturen. Överjaget får inte bli förvirrat. Du skola icke bryta mot "Scchh!"-regeln.

Tag det blå pillret. Det röda pillret finns inte att tillgå. Sorry!

Jag har så svårt att förstå hur det kan hända att så välplenerade och vältänkta saker inte blir av alls.
Det är något jag slagits med på jobbet.
Jag måste ha någon typ av rättshaveristgen i mig. Ständigt missförstådd, ständigt utsatt för orättvisor, ständigt blir mina plakat ignorerade.
Jag går på tvären precis så som jag sätter min stolthet till. Jag tänker ut hur det ska vara. Många nickar och säger att det verkar rätt. Sedan går de och gör något annat.
Samtidigt klappar folk mig på axeln och säger att det jag gör är värdefullt och jag märker ju att jag får fortsätta hållas trots att inget av det jag skkriver och gör omsätts i praktiken. Inte förrän många år senare iallafall.

Eller så har borde jag diagnosticeras som ett bokstavsbarn. Tar orden för tydligt för allvarligt, sätter all min tro till orden och är analfabet på att förstå och acceptera människors ickelogiska känslor.

Jag är förvirrad.
Förvirrad hemma och på jobbet.

När tilliten ifrågasätts och naggas i kanten visar det sig att det finns så mycket kant att nagga i.

Tornen i world trade center var byggda för att klara att något så stort och tungt som ett flygplan flög in i dem. Problemet var bara att stålet som skulle hålla upp tornen mjuknade av den massiva hettan av brinnande flygbensin.

Jag hade inte riktigt planerat att jag skulle vara en sådan någon inte litade på.
Jag hade inte heller planerat att förstå det så väl.

Shit!

Jag är ensam i lägenheten. Ändå tittar jag mig över axeln. Jag hör någons andning och jag är förföljd.
Det är några av mina mer oangenäma jag som är mig i hasorna. Små, små nålar doppade i förlamande gift och jag går i spinn på högvarv och är ändå förlamad av oföretagsamhet.
En racerbilskalbagge på rygg.
Gasen på och motorn rusar. Vält av en av den schizofrena förarna.

Jag gör det igen. Det där farliga. Låter mig jagas av en sådan där idé som jag tycker är perfekt. Eller kanske två. En som jag kan uttala till punkt utan att knuffa den ut i självskuldmedvetenheten.
Den jag kan uttala är mitt jävla jobbjag. Precis som för typ fem år sedan när jag i teorin byggde mitt perfekta system där jag hade tänkt på allt och hade svar på allt men har ingen med mig när det gäller. Jag är teoretikern som får rätt på papper men inte med mig människorna i praktiken.
Jag lugnar ner mig en timme och ger upp mina gamla planer, tror att jag accepterar att det aldrig kommer bli som jag vill. Timmen därpå har jag rusat ur startblocken och med all fart i världen rusar jag mig skyddslös in i väggen av gruffande amerikanska fotbollspelare i full mundering. Hela jag blir blodig innan jag dör i diskret förtvivlad medvetslöshet framför golfspelet i mobilen, Idol på TV eller tröstätning.

Idén jag inte kan tänka till punkt är räddningen ur mitt destruktiva engagemang. Distraktionen som förgör mer.

Idag är jag en oanvändbar, ointressant förälder som inte ens kan hjälpa till att tillföra trygghet i de mest otrygga och omvälvande situationer.

Det jag hör är "Nej tack, jag är tryggare utan Din närvaro!"

Jag vet att jag kanske tillfört annat, har annan roll, har en plats osv osv.

Men idag är själförtroendet bara sönderstampat, krossat, sprängt, skärvor och haveri.
Freudiansk felstavning?

Här vill jag vara.

Växlande mellan att vara generös med sina barn och i förtvivlan krishantera samma relation. Krishantera i djup oro.

Vara ledsen bortom greppbarhet över att en nära lämnar skeppet för att hen inte kunde tryggas med våra förmågor och känna skuld över det. Samtidigt som jag också är stolt över att ha lyckats vara ett trappsteg i en ung människas liv. Lagt ett litet strå till stacken.

Sitta i timmar med en kär vän och bara prata om allt och lyssna när hon lägger lager på lager av kärlek, trygghet, glädje i sitt liv. Promenerar ett halvt steg före eller efter. Hon tittar på hårgelé och jag pratar om kärleken som inte fick vara. Det enkla får vara bredvid det svåra. Det komplexa bedvid det triviala.
Semester för ett tovigt själsnystan.

Ligga i timmar och prata om gamla ouppklarade relationshål. Vi liknar oss vid glass som ska delas och vi hittar inget sätt att dela den på ett sätt så vi båda tycker det är rättvist. Vi fnissar över våra tillkortakommanden. Jag grinar av lättnad och vi både förstår varandra som skratt och långhalm och lever med en känsla av att vi aldrig kommer förstå varandra.
Kärleken är vår bro och kvicksand där det inte finns någon meny där jag kan beställa när den ska vara vilket.
Närmast ska vi hantera hur man städar ut ett rum efter en älskad. Därefter fortsätta lägga pussel med hur vi ska vara med varandra, vara med andra och vandra kring annat.


Känslor är en drog jag inte vill vara utan. Jag är girig.

Jag tycker att en del av det där för tvåtusen år sedan hade sina poänger. Killen som tyckte "hörru människor...vad säger ni om att vara lite vänliga mot varandra så lovar jag att ni kommer närmare paradiset...och det är viktigare att vara generösa mänskligt och monetärt mot de svagare än de som har makt" tycker jag hade en och annan poäng.
En trivialkomedi på vägen från asien förra veckan fäste begreppet "Act of Random Kindness" på min näthinna och jag tycker att det är fantastiskt. Den tillsammans med en annan Hollywood-slät film som handlade om "pay it forward" sammanfattar mycket av vad jag vill och min syn på min önskade humanism och politik som är personlig. Behandla små människor i Din närhet respektfullt, ödmjukt, ärligt, generöst och utmana dem om Du kan i smått där de är. Sådan attityd tillsammans med en kedjebrevseffekt måste ju vara det bästa sättet att förändra världen.

Killen år noll tycker jag har förstörts av hans sagda förespråkare som bygger kyrka med höga murar som inte alls tar emot de utsatta. Tvärtom utövar de hårt tryck för att pressa på bokstavsåsikter om traditionella äktenskap och kärnfamilj på ett sätt som känns dummare än vad människor med bokstavsdiagnoser brukar anses.


Jag undrar om den ännu större världen utanför kyrkan gör precis samma sak med kärleken. Vi sätter så många etiketter och tvättstugelika definitionslappar på dem att den blir något annat. Kärleken blir ett lika stelt och ovälkomnande djur som en gammal stadskyrka. Den blir en kärlek som kräver ägande, väl reglerad hierarki vad gäller prioritering och som har regler som plötsligt säger att mottagare av kärlek ska bestämma hur avsändaren ska agera.

Mer kärlek till folket och mest till mig!

Idag är det alltså dags att ställa in sig på helvetestid.
Anders Lundin besöker familjen Robinson och alla utom en har amulett som skyddar dem i omröstningen.

Senaste tiden har också visat att förändringen som kommer ske får oväntade verkningar på fler människor än jag trodde.
Det är konstigt hur kärlek mellan människor så tydligt samtidigt väcker känslan av svek hos andra.

Vad är det för jävla kärlek som ger upphov till att människor blir svikna? Hur kan den vara konstruerad så att vissa människor känner svek och att de är bortvalda när människor bara väljer till av kärlek?

I alla mina år har jag föraktat och förkastat allt som har stark dialekt. En av mammas pojkvänner som pratade något slags brett falu-mål som lät just som direkt från grillkiosk-kön underkände jag med det "fula språket" som nästan enda anledning. Precis som musik där minsta antydan av gotländska, norrländska eller skånska fått mitt nackhår att krullas av förfäran.
Förra veckan beställde jag två hela skivor med skånsk rap.
Ja, jag blir lite rädd för mig.
Som om inte det var oroande nog så pratar en av mina mest underhållande kamrater den allra bredaste västskötska...och jag gillar henne massor ändå.

Något annat jag undrar över är min inställning till fysisk miljö. En kollega till mig för några år sedan berättade att en av orsakerna till att hon slutade var att byta till en miljö som gjorde henne lyckligare med mindre rulltrappsstress och betongok. Hon presenterade det som en allmän sanning att alla älskade gräs under fötterna, smoglös utsikt över cirrusmoln och luft där sotpartiklarna ersatts med doft av tång. Jag höjde min stämma ovanligt tydligt och påpekade att hon förutsatte att andra människors lycka utgick från fysisk miljö och de värden hon värderade högt och att jag minsann värderade lyckliga stunder där stimulans av intellekt och kulturemotionella centrum föredrogs före
väder och geografi.
Jag minns att det var så viktigt för mig för att ingen skulle kunna köra ner något så felaktigt i halsen på mig.
Och det var precis så ända till...ja, jag vet inte ganska nyligen kanske.
Kanske senaste enstaka åren har ting i min omgivning allt oftare börjat ta grepp om mig och min njutning.
Fann mig i morse gå och sparka i de färgglada löven på gångvägen.
Fann mig förra veckan njuta hänfört över utsikten över Hong Kong city från "The Peak" när vinden blåste genom tröjan och gjorde bröstvårtorna styva. Och för att inte tala om syrsorna i jungeln under utsiktsplatsen. Syrsorna med alla korsreferenser som bara knyter ihop allt till ett enda yoganystan.
Fann gamla blogginlägg från förr som faktiskt verkar spegla ett njutningsliv som inte bara startat och slutat med människors tankar, känslor och verbalitet utan även innefatta fantastiska dagar, bildscener och dofter.


Jag förstår mig inte på mig.


Nu...hämta febertermometern och se om det är en fysisk sjukdom som ger dessa psykiska åkommor.

Som ett vattenplask jag mig känner.

Hög fart i fritt fall som krockar med det fullständigt stillastående, spegelblanka och lugna.

En del tankar rusar framåt i hundraåttio kompletta med stressfartränder och vässade kofångare. De är substanslösa och innehåller mest jobbmissnöje som borde gå att sparka ut ur huvudet på bestämda tider. Men det luktar bränt gummi där de drar fram även kvällar och nätter.
Andra tankemekanismer vickar fram mig i gondolfart och ställer blicken i apatiläge. Det ekar tomt när man knackar på.

Dessa två och många fler desintellektuella intellekt krockar när en kastad Yoda plöjer i ilsken fart genom ytspänningen och allt krockar.
Inget och allt hänger ihop som om jag vore styrd med dubbelkommando av ett schizofrent jag som inte känner till något sant och allorstädes närvarande gemensamt.


Jobbet genomsyras av min stora besvikelse över att inte få med det jag vet behövs i projekten som snöbollsrullar in under nästa år...och frustrationen över att bli motarbetad av människor som är outbildad på områdena som jag försöker förändra. Jag vet att jag har rätt mycket och det tar så mycket energi att arbeta med att överbevisa ett motståndarlag på varje punkt av min 490 punkter långa lista.

Och varje dag på väg ut från sjöslaget om dagarna är orken slut och när jag ska börja med de relationer som är viktiga stupar relationsbygget på praktikaliteter som disk och triviala konflikter jag inte orkar ta mig an.
Vad gör man när det är slut i tuben för konfliktenergi? Låter konflikterna ligga på glöden och hoppas att de inte tar eld?

Rummen för vila känns nästan utom räckhåll fast jag vet att de finns där och människorna som ger mig det finns där på något sätt redo. Det känns fantastiskt så jag fäller en liten tår.

Plötsligt sitter jag i tofflor som inte är mina och lyssnar på de fascinerande gatuljuden i en miljonstad.
Jag älskar ljudet av kvällsliv.

Hotellet är helt sjukt. Jag fick inte checka in färdigt i receptionen utan en kostymklädd herre skulle visa mig upp, demonstrera handfatet, visa mig tekokaren och peka ut internetkabeln.
En annan kostymklädd herre kom efter med väskan.
Och nu knackade det precis på dörren och en dam kom in och serverade mjölk och kakor tillsammans med vädeleksrapporten för imorgon. Det ska bli 24-28 grader och sol.

Så nu ska jag bara förbereda morgonens möte ett par timmar och äta med min kollega.

Och lycka till til mig med att sova rätt tid!

Fladdrar till med ögonlocken fast jag inte sovit. Står med utsträckt hand mot något jag såg men nu inte kan greppa. Drömmen i mitt dolda Johari passerade som en doft som passerar och väcker ett minne. Det hälper inte hur man anstränger sig, blundar, strukturerar eller tittar strängt på sig...det går inte att fokusera sig fram till att fånga ett späke som hann runt hörnet.

Eftersom strukturen, planen, modellen och logiken är det enda redskap jag har manualerna till så fortsätter jag fundera över hur jag ska leva mitt liv så att mitt mjuka spinnarkattsjag ska få en egen fåra att breda ut sig för att lapa sol, mjölk och handskalade räkor.
Nu gillar jag inte räkor och vin, men jag gillar tända ljus och människor som kan tänka men hellre känner och ja...någonslags liknelse finns där mellan raderna, runt hörnet och i ett annat fönster.

Jag vill alltid ha mer och nästan aldrig mindre. Vill inte välja mindre kaka för att få mer russin.

Stora delar av livet fortsätter framåt i X2000-fart och ungefär som Långbens husvagn på julafton i kurvorna.

Kanske ser jag på mitt liv lite för mycket som tecknad film musiksatt med lustiga ljud så fort jag backar tillbaka. Tar fel saker på fel allvar vid fel tillfälle. Bristen på vila blir bara ett hålla-upp-ögonlocken-slapstick. Grälen ackompanieras med symbaler och lustiga grimaser. Passionen töntifieras.

Mmitt liv som Disney-figur. -Det kanske kunde vara tema på en biografi.

Jag vill ha aktiveitet som vilar upp mig, vila som aktiverar mig och skratt som gurglar utan bekymmer.

Tills dess provar jag att tasstrampa och kattspinna på tomgång. -Liksom för att hålla igång fotarbetet.

Skarpvässad far jag framåt med hög fart. Står i fören på en racerbåt och jonglerar med vassa knivar.
Det ser repeterat och skärpt ut. Det ser ut som att jag har kontroll. Men på insidan känns det som när man kör bil lite för fort på en liten vinterhal väg. "Har jag ABS-bromsar?", "Vad händer om jag får möte?"
Ryggdunk och bekräftelse får mig att springa allt fortare fast jag inte vet hur jag orkar.

Mitt i detta fick jag tips om ett TV-program om kulturkickarnas anfader Virpi Pahkinen.
Hon talade om hur ett kontorjobb skulle få hennes finstämda instrument att grumlas. Jag förstår precis hur hon menar och mitt instrument är inte bara grumligt utan klart som ärtsoppa inneslutet i en blybehållare.
Den andligheten har hon så tydligt framför sig att hon kan uttrycka den för andra. Hela hennes dansande kropp utstrålar den. Själv måste jag använda ekolod för att visa existensen av i min innersta soppa.
Bara i förbigående spelar hon piano som en gud och åker konståkning som att det vore lika enkelt som att bre smör på en smörgås eller trycka snooze på klockradion en tisdagmorgon.

Kanske bör jag bli lite rädd för det jag tror jag hört i predikan: Vardagens kapitalhungrande aktiviteter och tankar hindrar Dig från att se människor och helighet.
Även om jag har problem med kyrkans hantering av människor och tro så finns det en massa bra livsvisdom i religionerna. Det finns något heligt i det sköra som finns längst in alla relationsband som känns viktiga. Kort som långt.

Note to self:
Tänk mindre på hur vi ska jaga kapital på jobbet och mer på det där som känns som att en annan människa viskar i mitt öra.
Tänk mer på kärleken där den hör hemma...närvarande i hjärtat och utan famlande bakom ögonbindlar.

När jag knattrade tidsrapport häromdagen hamnade mätaren på plus igen. Senaste månaden har givit en extra arbetsvecka. Fortsätter jag så här får jag gå med mössan i hand och be om nytt klippkort till stressmottagningen. Ett fantastiskt ställe förresten. Det fick mig att överleva.

Årets egotripp var i torsdag. Jag föreläste på en konferens tillsammans med en kollega. Väloljat, uttrycksfullt och ändå avslappnat. Salen var välfylld och trots att vi hade passet efter lunch var publiken alert.
Normalt sett är min presentationsarena den improviserade whiteboarden. Men tack vara min skärpta kollega hade vi fått till en powerpoint som var så pedagogisk, tydlig och träffsäker att inga ytterligare förklaringar behövdes.
Jag är till hälften lättad över att det är klart och stolt som en höna.
Till hälften är jag skrämd. Skrämd över vilken bekräftelsekick det var. Det passar inte alls in i min självbild som ödmjuk och diskret bakgrundsfigur. Skrämd över hur vår berättelse liksom lyfte. Berättelsen fick liv och blev större än verkligheten själv. Trots att den var sann i alla bemärkelser blev den också en lögn. Den blev som ett populistiskt tal där alla fula baksidor och konsekvenser var bortsuddade och bara Målet, Vägen och Skönheten lyftes fram ograverat.
Låter jag detta stiga mig åt huvudet kanske jag ska hjälpa Reinfeldt prata för det Nya Arbetarpartiet eller så.

Efter ett dygns paus kan jag äntligen fånga orden med hålslev och skriva lite här. Jag har så många ogjorda hemläxor att jag inte ser kottarna för alla ekorrar.

Apropå kottarna så träffade jag det lilla universumet igen. Halvåringen med sin mor kretsande kring sig. I rätt ljus är symbios mellan människor så njutningsfull att se. Här och idag var det rätt ljus. En del tycker att nyblivna mammor är så tråkiga. Det kanske de är generellt. Det kanske jag också kommer att tycka. Sen.
Men där jag är nu blir min queerönskan plötsligt osynlig, min relationsanarki både domnar och blomstrar och biologismen kliver helt otippat upp på pallplats bland mina livsteorier.
Det går snart över, jag vet det.
Men just nu är näthinnan full av knubbiga kinder, solskensblick och fascinationen över denna kamp att erövra något så litet som kontrollen över en egen högerhand.

Imorgon hoppas jag kunna gå och se Roy Anderssons nya film tillsammans med min livskamrat och på onsdag ska jag gå med familjens yngsta på Berwaldhallen. Tänk att jag skulle kunna få med honom på något där en symfoniorkester var inblandad live. Det är en seger i strävan att ge något till de mest mina där misslyckanden har blivit alldeles för vanliga.

Människorna jag är förtjust i bara ökar till antalet.
Förälskelsen i livselementen ökar.
Nu törs jag inte älska mer utan att bli rädd och försiktig.

Ibland händer det små saker som gör att det känns lite annorlunda.
Jag vet inte vad som startade det, men det kanske är mindre viktigt.

Morgonen kändes helt OK och det fungerade ganska bra att sätta gång med tvätt och efterflyttenjusteringar. En och annan lättsam utflykt bland favoritskribenter och lite tidningsläsning hanns med och måstena kändes inte alls som plågsamma denna dag.
Ett kort gräl på eftermiddagen satte inte heller det svarta avtryck i sinnet och ganska obefläckat fortsatte dagen med fika och bio med goda vännen.
Vissa gånger känns människor bara sådär sammetsbeklädda mot kinden och orden hade struktursemester och det bubblade färglatt ur munnen. På bion betedde jag mig sådär utåtförolämpade trots att man också kan se det som en komplimang och stadie av lycka. Jag nickade till ett par gånger i filmen.
Jag gör så ibland i samband med kultur jag njuter av. Intrycken slingrar in sig i mig som en muskelavslappnande drog och jag slocknar ett par minuter bara för att tio-tjugo minuter senare vara klarvaken och alert.
Cykel hem i regnet var bara gott och vi passerade ett genrep på torget där min bekanta och hennes vän dansade i regnet. Ah, denna ljuvliga kultur som gör mig så lycklig trots min bekvämlighet.
Dyblöt jacka och kultur i magen gav kindpuss hem och livet spelas plötsligt på volley och jag vet hur jag ska gå in genom dörren, vet hur jag ska närma mig livet, vet när jag ska jobba över två dagar för sent men ändå bortom vad jag har som jobb...och jag vet att jag ska sluta halvfärdigt fast det inte är bra för att jag vet att det är en dag i dag också och jag vaknar glad och åker till jobbet tidigare och låter bli att fila på presentationen trots att det är genrep och skriver det här i stället för att det bara flyter och jag är glad.


Det känns som jag varit hos en mental kiropraktor. Som vridit något rätt och helt plötsligt kan tankarna promenera utan att linka, drömarna kan räta på sig och stå rakt.

Kul dag!

Om det är något min chef är duktig på så är det utvecklingssamtal.

Går ut från rummet stolt som en tupp med känslan av att vara innovatör, begåvad, lyckad och ja...nästan snygg.
Jag har visst förutsett ungefär ett år i förväg vad som händer nu och alla svårigheter jag förutsåg förra året flyter nu upp till ytan när projekten omkring mig börjar få problem.
Frågan infinner sig dock om det var värt att jobba skiten ur sig de senaste veckorna som del i paketet att vara tillräckligt bra.

Helgen tillbringades med att efter frukost gå och lägga sig igen för att inte kliva upp förrän efter kl 15. Tolv till fjorton timmars sömn bara för att orka klä på sig och laga lite mat är kanske inte toppnoteringen vad gäller ork.

Jag känner igen lite för mycket av hur tankarna jagar mig när jag borde slappna av. Stressträsket kanske alltid gör sig påmint precis samtidigt som jag tar karriärsteg.
Bland många sökanden ska jag få gå med i mentorsprogrammet på jobbet som en av de som ska få chansen att coachas till nya höjder. Min chef plirade finurligt på mig och tvinnade sitt bockskägg när han frågade sig själv högt vad man skulle finna för mentor till mig med undertonen att det skulle vara svårt att finna något vasst.
Jag satt och vred mig i bekräftelseångorna och viftade bort de äckliga janteinsekterna som surrade runt mig.

Hög på yrkesmässig framgång i kontrast till privatlivet där orken ständigt tryter, misslyckandena i att göra det uppväxande släktet hela och lyckliga radar upp sig i allt längre led.
Jag lyssnar på vad jag tänker och hör rösterna av mina fantastiska medmänniskor som kommer peta mig i magen och berätta att jag är nog så fin fast jag inte når 100% renhet, perfektionism eller ens undanröjer världens alla sorger.
När jag än hamnar här i förtvivlan över mig och mina begränsningar så är ju alltid svaret att öppna hjärtat, släppa in människorna som redan finns runt ikring och möjliggöra för fler att komma in.

Min kropp är inte bröd och mitt blod är inte vin.

Men plaska gärna i mina tårar med badankor och fortsätt göra mig lycklig med Din närvaro.

Efter att ha stängt locket på laptopen 02.30 är jag nöjd med min insats i att fightas med att bli klar med mina självpåtagna arbetsuppgifter. Inte nöjd med resultatet, men med insatsen. Nöjd med att ha kämpat väl. Så nöjd att jag kan skriva detta på vägen till jobbet istället för att arbeta.

Än mindre nöjd är jag med att återigen ha kört fast med en av mina kära. En hård batalj utkämpades och jag fick veta hur synd det var om alla jag behandlade lika illa. Det är en hopplös balansgång mellan att bli arg och visa det, att fila av hörnen från ilskan av mänsklig respekt, vara rättvis, ödmjuk och empatisk. Snälla, ge mig insikt eller styrka.

Började läsa en bok om "konsten att vara snäll" och fick förklaringen av passiv av aggressivitet från en annan vinkel och förstår att jag ibland håller på med det. Men jag vet inte hur jag ska göra istället. Osynligt arg som förvirrar eller öppet arg som blir öppet orättvist; vad är bäst? Perfektionisten i mig lägger ett ok på mina axlar och kräver utlevda emotioner, snygg empati och samtidigt avslappnad kontroll.

Tröttheten riskerar att göra mig till ett road-kill idag. När fingertopparna börjar glida ur bergväggens grepp över tyngdlagen är det lätt att söka ögonkontakt med högre makter.

I vaket sömngränsland är jag en fallfrukt i grå dimma. Sträcker ut handen och hoppas på beröring. Närhet till själen genom händernas beröring. Tack gärna.

Mitt i samtalet kring ärlighet i relationer så bara krakelerar idén om att vara uppriktig i relationer. Den motade tanken att inte snärja in sig i tveksamheter, fördunklande hörn och äcklig spindelväv som man inte vågar röra och som bara finns där för att man några veckor i början inte iddes hålla riktigt rent.

Jag ville kort antyda att jag inte levde efter riktigt samma relationideal och samtalsvägen bara försvann och jag blev stående på ospänd lina med tunnelseende.
Från att glänta på dörrar och bli mer förtrolig kring de saker som faktiskt skulle kunna skaka om mig som människa så måste jag tvärnita, stänga några dörrar i hjärtat och inser att dessa delikata ömtåliga frågor inte passade sig i detta sällskap.
Jävla Disney-romantiska tankehelvete som infekterar människor att inte välkomna mig.

Åh denna längtan att kunna utöka det mänskliga rum där jag är förstådd. Det som det verkar som att alla upplever. I ensamhet för att det inte finns någonstans man kan vara ärlig av rädsla att inte vara välkommen, få finnas och kunna bli älskad.

Åh denna min feghet att inte ens kliva ut med foten och berätta vad jag tänker.
Denna feghet att döma ut mig själv utan att ens ha frågat om jag är välkommen.

Denna feghet som gör mig ensam även i sällskapet med mig själv.

Idag hos frisören så var det en alldeles undebar stämning i rummet. Frisörskorna liksom småpillade på varandra verbalt och det haglade kärleksfulla glirlingar och pillemariska kärleksförklaringar genom luften. Även när saker strulade med bortslarvade skärmaskinsblad (eh...lär mig lite frisöriska någon) och någon behövde springa ifrån på apoteket innan det stängde så löste allt sig med nästan lite förfeststämning.
Min frisör gnolade med i musiken som spelades och alla verkade vara på väg in i aktivt helgmode där det närmaste var en lycklig fredagskväll och natt.

Plötsligt kändes det som jag fick bevittna en multihövdad, ömsesidig kärleksakt.
Hade det inte varit för alla sociala kontruktioner, regler och mönster så hade det känts helt rätt att försiktigt onanera under frisörförklädet. Inte på gubbporrtidningsviset, tantsnuskviset eller blottarviset.
Däremot på Shortbus-viset.

"To watch is to participate" är en ljuvlig kommentar i Shortbus. Jag är inte så fri att jag skulle få det att fungera i praktiken, men teorin och känslan bakom känns som något viktigt.
I filmen har en kvinna fysiskt sex med en man samtidigt som hon låter ytterligare en kvinna vara med genom att ha ögonkontakt med henne. Allt ömsesidigt, jämlikt och njutningsfyllt för alla inblandade.

Allt tänkt ska ju såklart inte levas ut, ens om de fungerar som bra fantasier.

Min frisör flirtade med mig på vägen ut och stunden där gjorde mig lycklig. Hon flirtade säkert inte på riktigt och alla i rummet var säkert inte småkära i varandra.
Men jag var där, trivdes och älskade. Mig själv och andra.

Och även om jag inte finns här så som Du tror när jag skriver så får Du gärna njuta av mig i de bilder Du får framför Dig.

To watch is to participate. När Du njuter är jag gärna med oavsett om det är på riktigt.
Jag tänker försöka njuta i mitt huvud när jag får chansen. För när njutningen är där är den det faktiskt på riktigt oavsett hur den bevisbara världen ser ut.

Participating in life is to live.